Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Söndermald flera gånger om av de byråkratiska kvarnarna tar stadsarkitekten nu tjänstledigt. Han ger sig ut på en sex månader lång cykeltur, ska betvinga bortre orienten. Språkförbistring, kulturkrockar, ministerstyre, serpentinvägar, motvind … Han kommer att känna sig som hemma, skriver Mark Isitt.

Mark Isitt: Mark Isitt: Siesjö bör cykla förbi Örebro på väg till Japan

Att vara stadsarkitekt i Göteborg är visst svårare än vad Björn Siesjö trodde när han anställdes för fem år sedan.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Hur svårt kan det vara? sa Björn Siesjö när han anställdes som Göteborgs stadsarkitekt för fem år sedan. Då hade stadsbyggnadskontoret 268 anställda, idag har man 341 och inom kort anställs ytterligare närmare 20.

Lite svårare än förväntat?

Söndermald flera gånger om av de byråkratiska kvarnarna tar stadsarkitekten nu tjänstledigt. Han ger sig ut på en sex månader lång cykeltur, ska betvinga bortre orienten. Språkförbistring, kulturkrockar, ministerstyre, serpentinvägar, motvind … Han kommer att känna sig som hemma.

Förhoppningsvis ger eskapaden honom självförtroendet tillbaka. För det behövs. När Siesjö i mitten av januari stapplar tillbaka till sin eternitvilla i Kungsladugård – öm i baken men klar i knoppen – kommer stadsbyggnadsdirektör Agneta Hammer att ha gått i pension och hennes ersättare vara grön och formbar, Emmali Jansson (mp) är inte ens årsgammal på posten som ordförande i byggnadsnämnden och då är det Siesjö alla vill lyssna till, rådfråga, luta sig mot. Hans inflytande kommer vara större än någonsin. 

Vad som bör göras vet han: Stadsbyggnadskontoret, denna blåsfisk till förvaltning, måste punkteras. Puff! 

Ulf Kamne – det miljöpartistiska kommunalrådet som envist kommenterar stadsbyggnadsfrågor trots att han frivilligt lämnat ordförandeskapet i byggnadsnämnden – är av en annan uppfattning, verkar det. I februari mottog stadens styrande ett brev – eller ska vi säga nödrop? – där kommunens 150 arkitekter stampade på bromsen, konstaterade att man inte längre hann ”verka för god arkitektur och god planering av miljön”. Västlänken, linbanan, Hisingsbron, Bangårdsviadukten, Gullbergsvass, Skeppsbron, Masthuggskajen, Frihamnen, Lindholmen, Ringön, Centralenområdet, Backaplan, Karlatornet, 400-årsjubileet – arbetsbelastningen var helt enkelt för hög. 

Vad gjorde Kamne? Som han brukar, förstås. Aviserade ytterligare pengar till personalförstärkningar. Den här gången 18 miljoner. 18 miljoner som egentligen var ett stadsbidrag till bostadsbyggandet men som nu alltså ska matas, krona för krona, in i den enarmade bandit som är stadsbyggnadskontoret (med den skillnaden att vinstchansen på en enarmad bandit sannolikt är högre än möjligheten att träffa en planarkitekt på SBK). 

För spelmissbrukare finns tolvstegsprogram. Skulle ett liknande existera för slösaktiga Göteborgspolitiker borde steg ett vara en historiekurs. Hur gjorde man förr? Hur många anställda hade stadsingenjörskontoret exempelvis mellan 1888 och 1910 då Göteborgs invånarantal fördubblades, gick från 100 000 till 200 000?

Aldrig fler än 30. 

På sin väg till Ryssland och Japan bör Björn Siesjö cykla förbi Örebro. Där har man lärt av historien. Där ritar stadsarkitekt Peder Hallkvist en övergripande stadsplan, byggherrarna paxar tomterna, varpå bygglov utdelas så snart exploatören kan presentera ett förslag som håller den designkvalitet kommunen kräver.

Enkelt uttryckt: kommunen ritar rutnätet, marknaden fyller tomrummen.

Hur svårt kan det vara?