Lukas Memborn och Josefin Westerlund är stadsplanearkeologer. Eller snarare, de är arkitekter, den första på fastighetskontoret och den andra fram till nyligen på stadsbyggnadskontoret, men de senaste två åren har de begravt sig i arkiven, skärslevat sig genom tidslagren, borrat sig ner till Göteborgs medelpunkt i jakten på de försvunna stadsplanerna, visionerna som aldrig realiserades.
De har funnit guld. Som Eugen Thorburns akvarellskiss för stråket längs Fattighusån (där Tingsrätten och Ulleviarenorna idag spökar), en trädkantad Haussmann-boulevard flankerad av ornamenterade sjuvåningshus à la Vasastan. Eller samme Thorburns förslag för Heden, ett ståtligt torg omfamnat av sirliga paradbyggnader framför en sprittande innerstadsbebyggelse – lika välavvägt som Trafalgar Square med omgivningar.
Världsambitioner
Det är ritningar som vittnar om vilka världsambitioner Göteborg hade kring förra sekelskiftet. Och det är ett grävarbete som nu resulterat i att Memborn och Westerlund också vunnit guld; de tilldelades 2017 års Yimbypris. Eller ”Yimby Göteborgs stora pris till Albert Lilienbergs minne” som utmärkelsen egentligen heter. Yimby som inte alls är namnet på en clown eller en cirkusapa eller Mad Max vildhund utan står för Yes In My Back Yard och är en proteströrelse mot alla överklaganden som försvårar stadsutvecklingen.
I år har Yimby funnits i tio år. Nätverket grundades i Stockholm av bland andra Anders Gardebring och Gustav Svärd – Göteborgsfalangen initierades av Johannes Hulter, numera vice ordförande i byggnadsnämnden. Idag har man närmare 14 000 medlemmar (snart 5500 i Göteborg) och ska man tro kritikerna är de alla blinda ja-sägare, papegojor som ensidigt propagerar för högre och tätare blandstad. Yimby-priset 2017 nyanserar onekligen den bilden. Memborn och Westerlund är framröstade av yimbyiterna själva och insikten är tydlig: för att gå framåt måste man ibland se bakåt.
Fascinerande karta
Mest fascinerande är den karta som Memborn och Westerlund framställt. Det är en satellitbild, fullklottrad med geometriska former i blodrött. Den sträcker sig från Ramberget i norr till Mölndal i söder, från Älvsborgsbron i väster till Kviberg i öster, och det där blodröda föreställer just planerna som aldrig blev av. Det är rött nästan överallt. Inte innanför vallgraven förstås, eller i Vasastan och Haga, där är staden så gott som färdigbyggd, men på Hisingen och Gullbergsvass. Som om industrialismen och bilen rammade Göteborg så hårt att vi nu tvingas vada runt i den levrade geggan.
Blad stora som matbord
Stadsingenjör Lilienberg kommunicerade också via kartor. Inför Jubileumsutställningen 1923 publicerade han en hel serie historiska stadsplaner, ett läderinbundet praktverk med blad stora som matbord. Memborns och Westerlunds analys är en förlängning av det arbetet. Duon rullar ut den klassiska kvartersstaden, ger Masthuggskajen och området runt Centralen och parkeringsplatsen vid Pustervik innerstadskaraktär. Man föreslår förstås en skärm av bostadshus längs Fattighusån, framför arenorna och tingsrätten. Och man bebygger åtminstone halva Heden. Staden helas.
