För en månad sedan skrev jag en krönika om Higab som refererade till två artiklar jag skrivit veckan innan som delvis refererade till två artiklar jag skrivit ett par månader innan och nu är jag på det igen, som om jag fått Higab på hjärnan, men så länge detta kommunala fastighetsbolag säger en sak och gör något annat finns ingen rast ingen ro. Man kan alltid lita på att man inte kan lita på Higab, verkar det.
Senaste fadäsen rör Wernerska villan. En tobleronefärgad krokan på Parkgatan, en piccolovariant av Downton Abbey med karyatider och balustrader och högreliefer och trompe l’oeil-tapeter och sammetsdraperingar och divaner och spisar så vidöppna att hela härligheten riskerar glida ner i gapen. Åtminstone är det så jag inbillar mig att där ser ut – precis som de flesta andra av Higabs 24 byggnadsminnen är Wernerska villan stängd för allmänheten, jag har aldrig varit inne.
Ursprungligen huserade grosshandlaren Carl Wijk och hans Emma (Röhss) där. De köpte tomten 1883 och färdigställde byggnaden 1889 då Nya Allén var stans elegantaste promenadstråk – Göteborgs egen Ringstrasse. Gustaf Werner flyttade in först 1915. Även han affärsman, handlade med garn. Men att vi säger Wernerska och inte Wijkska beror mer på vad han gjorde på sin fritid; när Werner dog 1948 ägde han målningar av Rembrandt, Monet, Courbet, Cézanne, Munch, Josephson, Larsson, Zorn… En samling värdig ett förstklassigt museum.
I dag äger Göteborgs konstmuseum rubb och stubb. Redan 1921 donerade Werner Riddaren med falken av Rembrandt och på 30- och 40-talet ytterligare 63 verk och nu visas the best of the rest i utställningen En dold skatt, runt 50 av de 128 återstående verken. En föredömlig utställningsidé förstås – äntligen kan fler än bara higabianer njuta mästerverken – men ändå en missad möjlighet.
En samling speglar sin samlare. Gustaf Werner såg sina verk som en dekorativ del av en helhet. Han hängde tavlorna med omsorg får man anta, möblerade om för att skapa estetisk balans, stod där med huvudet på sned och tvinnande mustaschen och funderade. Han byggde ett monument över sig själv. Och medan han gjorde det fångade han en epok, skapade en tydlig bild av en av Göteborgs mest expansiva perioder, då stan var en kosmopolitisk tummelplats (eller åtminstone ville se sig som sådan).
Hade Higab menat allvar med sin ofta upprepade ambition att ”levandegöra Göteborgs kulturarv” borde man donerat villanyckeln till Konstmuseet och behållit samlingen i huset.
Där den hör hemma.
