Mark Isitt: Formsveriges first ladies tog priset

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Ett visitkort bör spegla verksamheten, brukar det heta, och nu har Röhsska museet fått ordning på det. På Ted Hesselboms visitkort finns bilden av en häst. Hästen är av den där typen man hittar fastkedjade utanför hästaffärer på tingeltangliga shoppinggator, tillverkad i stryktålig svart plast och i naturlig storlek och med en mankhöjd på runt 1,5 meter. Ringer man Hästsportvaruhuset i Kungsbacka och hör vad ett sådant praktexemplar kan kosta svarar de 10 000 kronor. Fast just den här hästen går för nära 44 000. För den har en lampskärm på huvudet. Och namnet Front skrivet på rumpan.

ANNONS

Front är årets mottagare av Torsten och Wanja Söderbergs stipendium, det offentliggjordes på Röhsska igår. Det är designtrions 175:te pris i år. Minst. Sofia Lagerkvist, Charlotte von der Lancken and Anna Lindgren är Formsveriges first ladies och de senaste åren har de uppmärksammats så till den grad att det är svårt att begripa hur de hinner rita alla de där hyllade objekten. Att döma av hästen gör de inte det. Inte att döma av plastgrisen med brickan på ryggen eller plastharen med lampan på öronen heller, de andra två djuren i samma familj. Fast i just det fallet fyller bristen på personligt uttryck ändå sitt syfte – hästen, grisen och haren är sådana uppenbara provokationer, en fräck drift med möbelvärldens fokus på hantverk och unicitet, att man inte kan låta bli att applådera kaxigheten. Och undra varför de inte inkluderade ett svart får när de väl var igång.

Värre ställt är det med det som producerats därefter. Front brottas med sin roll som industriformgivare. Vad är de egentligen? Hör deras produkter hemma i affärerna eller på gallerierna? Möbeltillverkarna hugger efter dem i syfte att addera en konstnärlig touche till kollektionen, men själva tycks de nästan motvilligt delta. På senare år har denna tvehågsenhet resulterat i en lång rad tama produkter med, visst, obestridlig idéhöjd, men nästan obefintlig form och gestalt.

ANNONS

Delvis kan min kritik bero på för högt ställda förväntningar. Trion – som ursprungligen inkluderade även Katja Pettersson – fick sitt genombrott på Stockholm Furniture Fair 2004 och sedan dess har svensk design inte varit sig lik. Objekten de då presenterade hör fortfarande till de bästa som producerats i Sverige under 2000-talet. Designmetoden var närmast vetenskaplig – vilka mönster uppstår om en råtta får mumsa på en tapetrulle eller om ett bord placeras i en termitstack eller om en orm får krama ett stycke porslin? Som kontrast till den minimalism som möblerade varenda svensk månadstidning vid den tiden kändes det precis så uppfriskande som det låter.

ANNONS