Vem är Göteborgs mäktigaste arkitekt?
Är det stadsbyggnadsdirektör Agneta Hammer eller stadsarkitekt Björn Siesjö eller Älvstrandens projektledare Bo Aronsson eller Gert Wingårdh?
Nix.
Det är Johansson.
Åke Johansson.
På White arkitekter.
På Magasinsgatan 10 där han var kontorschef i 15 år och det måste ha varit ett trälgöra, ett administrativt helvete fullt av medarbetarsamtal och excelkalkyler och strategiutvecklingsmöten, för sedan han återvände till ritbordet 2007 har han varit rena naturkraften, en fontän, en gejser.
Åtminstone att döma av Göteborgs skyline.
Där regerar Johansson.
I nästan ensamt majestät.
Med sin svarta Darth Vader-skrapa för Skanska i södra Gårda och sin vita Luke Skywalker-skrapa för NCC intill nya tingsrätten (tingsrätten som Åke Johansson också har ritat) och inom några år kan han stoltsera med två torn till – eller tre beroende på hur man räknar – ett 14-våningshus vid centralstationen och ett 25-våningsfyrtorn intill en 14-våningssläpvagn i norra Gårda.
Om det vill sig väl.
Eller illa, hur man nu vill se det.
För visst är det spännande att Göteborg bygger på höjden. Att man äntligen återvunnit det självförtroendet. Porslinsfabriken (17 våningar), Klippan (15), Posthotellet (14), kvarteret Venus i norra Gårda (12 som i och för sig skulle ha varit 30) – alla har de färdigställts under de senaste åren. Ett radikalt brott mot den återhållsamhet som rått i nästan 20 år, ända sedan Hotel Gothia, Canonhuset och Läppstiftet invigdes och ända sedan Claes Caldenby på uppdrag av stadsbyggnadskontoret skrev en bok som hette Höga hus i Göteborg, en bok som var hög och smal men som borde ha varit låg och bred för just det var Caldenbys slutsats, höga hus är inget att yvas över – ”Avsikten med denna studie är att stimulera andra till mera eftertanke och kanske till invändningar”, skrev han.
Själv tycker jag att det är glädjande att status quo ifrågasätts och att samtiden får göra avtryck i skylinen. Höll jag på att säga, men just det är Kung Åkes problem, hans skyskrapor är inte särskilt samtida. Hans stil är en 50-talsmodernism, en kritstrecksrandig kostym som gärna kompletteras med Musse Pigg-slips för att verka lite poppigare än den faktiskt är. En stil som hade varit acceptabel, ibland riktigt stilig, om husen hållit en lägre profil, men som förstås framstår som tämligen banal på ett landmärke, på en byggnad som är tänkt att synas på flera kilometers avstånd i flera decennier. Då måste man kräva mer. Och fler – en skyline ska spegla en hel stad, inte en enskild arkitekt.
är arkitekturskribent och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Hjalti Karlsson, vinnare av årets Torsten och Wanja Söderberg-pris.
