I New York, i hörnet Första avenyn 48:e gatan, på taket av Förenta nationernas generalförsamling, finns en blyinfattad kopparkupol. Den är dum. Den är för liten för att imponera och för stor för att ignorera och jag tänker ofta på den när jag läser det arga flödet av inlägg som dissar modernismen och hissar klassicismen. Om det så är Adam Cwejman som kallar dagens arkitektur för ”monoton och karg” (GP, 190802) eller ”Pensionär Nisse” som undrar, ”Finns det inget som heter skönhet och harmoni i dagens byggnation och förtätning?” (GP, Fria ord, 190819).
Kupolen är en kompromiss, ditplitad under protest av arkitekten Wallace Harrison. 1948, när FN:s generalsekreterare Trygve Lie skulle be den amerikanska kongressen om ett räntefritt lån på 65 miljoner dollar för att finansiera bygget av FN-högkvarteret, fick han veta att kupolen var ett krav, utan kupolen inga pengar, utan kupolen ingen ”riktig” politisk byggnad. Det meddelade kongressen som förstås själva sammanträdde i Kapitoliums väldiga dubbeldom, en sockerspritsad version av Panthéon i Paris.
All arkitektur handlar till syvende och sist om att beröra, om att väcka känslor.
Därav pillerburkshatten, halvt begravd i det tjocka taket. En eftergift till klassicisterna och ett exempel på att det ”stilkrig” som förts under sommaren, inte minst i Göteborgs-Posten, funnits ända sedan modernismens begynnelse. FN-högkvarteret var inte den första modernistiska byggnaden, men det var den största och den mest emotsedda – här skulle den nya världens fredsideal manifesteras. Harrison, Le Corbusier, Oscar Niemeyer, Sven Markelius och de andra arkitekterna i FN-teamet vägrade in i det sista varje referens till traditionella maktsymboler, till grekiska kolonner och romerska valv och gotiska strävbågar. Och kritikerna avfärdade omgående slutresultatet som – hör, det ekar – ”monotont och kargt”.
Då som nu proklamerades den moderna arkitekturens död. Och då som nu visade sig ryktet om dess frånfälle starkt överdrivet. FN-skrapan är i dag ett av världens mest kopierade höghus – det finns fem stycken bara intill Hötorget i Stockholm – och generalförsamlingens eleganta "Mad Men"-interiörer har flera gånger om bevisat att även modernismen har de verktyg som krävs för att skapa värdiga och vackra miljöer.
”Stilkriget” beskrivs ofta som en kamp mellan rationella arkitekter och en nostalgisk allmänhet. Men vari består egentligen konflikten? All arkitektur handlar till syvende och sist om att beröra, om att väcka känslor, och hur arkitekten åstadkommer detta, om det är med gammal eller ny teknik, om det är med gjutjärnsornament eller parametriska krumbukter, spelar ingen roll.
Arkitekturens uppgift är att överföra en estetisk vision från en person (arkitekten) till en annan (betraktaren). Är den visionen stark nog kommer byggnaden alltid att uppskattas. Oavsett stil.
Att sätta på en historiserande hatt – det är bara dum maskerad.
