”Arkitektur och politik hör ihop.”
Så börjar ett manifest som intresseorganisationen Sveriges arkitekter nyligen överlämnade till riksdagens politiker. Ett manifest som hoppas initiera ett töväder inom svensk arkitekturpolitik.
Formuleringen alluderar förstås på sportens ”Idrott och politik hör inte ihop” och säger en hel massa om dagens arkitektkår. Dels att man har humor. Dels att man har självdistans. Och dels att man inte längre vill gömma sig bakom gamla olympiska ideal – det är dags att vässa vinkelhakarna och göra lite verklig nytta.
Vilket förmodligen överraskar de flesta – arkitekter som är så kärva. Men skälet till resonligheten är enkelt: svensk arkitektur har gått i stå. Svensk arkitektur gick i stå redan på 70-talet, ett decennium som raserade det breda förtroende kåren vid det laget byggt upp. Då byttes detaljomsorg mot skaltänkande, kvalitet mot kvantitet, och politikerna bytte sympatier, från att tidigare ha omfamnat arkitekterna till att inte längre vilja ha något som helst med dem att göra.
Arkitekten som samhällsbyggare avpolletterades.
Sedan dess har en ny generation professionella tillkommit, både bland arkitekter och politiker. Ingen av dem vill förknippas med miljonprogram. Arkitekterna vill snarare återerövra den konstnärliga integritet som utmärkte portalfigurerna från förr, en ambition som borde passa de folkvalda som vatten i vallgraven – på dagens globala marknad har få brandinginstrument visat sig lika effektiva som märkesbyggnader.
Och det är just detta som Sveriges arkitekters manifest syftar till, att normalisera kontakten mellan arkitekter och politiker. Lyckas man är mycket vunnet. Inte minst i Göteborg – ingenstans är dödläget lika dött som här. Ta en promenad nerför Ullevigatan, börja vid Nya Ullevi (som alltså är den gamla arenan) och sluta vid Gamla Ullevi (den nya arenan), en tur från ljus till mörker, från skräddat till prefab, ett bråddjupt fall som inte lindras alls av nya Rättscentrums kontorsklossar däremellan. Man undrar, varför kan vi inte vara lika bra idag som vi var där borta, på 50-talet?
Delvis kan kvalitetsförsämringen skyllas på våra politiker; Anneli Hulthén har knappast samma kultur- och bildningsideal som företrädarna under Östbergs och Asplunds tid. Men mest beror det förstås på arkitekterna. Det må vara politikernas roll att värna kvaliteten på det byggda, men det är inte politikernas roll att visa vad modern arkitektur kan åstadkomma. Att inspirera till bättre och bättre lösningar, att levandegöra ämnet. Det är den enskilde arkitektens uppgift.
Det är ändå arkitekten som ritar husen, inte politikerna.
