Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Mikael Van Reis: Marius Chivu om rumänska litteraturens villkor

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Om en statspoet skrev hundra verser eller fler till härskarens evinnerliga ära kunde densamme belönas med pengar nog för att köpa eget hus. Så var det en gång i det kommunistiska Rumänien.

Bokmässans rumänska program fick en liten försmak på ett av Göteborgs Universitets Jonseredsseminarier i går. Den unge kritikern och författaren Marius Chivu – född 1978 – berättade om litteraturens villkor före och efter kommunismens fall 1989. Mönstret känns igen från andra östeuropeiska länder. Rumäniens femtiotal behärskades av nattsvart stalinism och socialistisk realism. Nicolae Ceaucescus sextiotal innebar en period av liberaliserad kommunism, men de marginalerna försvann efter statschefens besök i Nordkorea 1971. Därefter var det personkulten och den socialistiska nationalismens program som gällde.

När det mesta i bildningsväsendet var kurser i marxism blev litteraturen likväl också en motståndsficka där ett sällsynt hushåll för tre inrättades. Mellan författaren, censorn och läsaren. Den senare lärde sig att läsa mellan raderna och tolka koderna som författaren underkastat sig på grund av censorn. Litteraturen – den estetiska dimensionen – blev förtrycket till trots också ett frirum av kompromisser och lockande undertexter. Fast personkulten härskade samtidigt. Det dagliga tvåtimmarprogrammet i teve om litteratur handlade till tre fjärdedelar om Ceaucescus oförlikneliga storhet.

När hans välde föll i december 1989 blev den forna aviga litteraturen plötsligt obegriplig. En yngre generation förstod helt enkelt inte koderna längre. Språket hade genomgått en förskjutning där det tidigare osagda bara blev oförståeligt. Och därmed förlorade också litteraturen sin aura och sin prestige i landet Rumänien.

Under mycket påvra villkor har ändå rumänsk litteratur återerövrat förlorad mark. Det mesta rör sig förstås runt huvudstaden Bukarest och ett fåtal tidskrifter, bokhandlare och teveprogram. Allt bygger på personlig hängivenhet. Femhundra exemplar är nog för att kallas en bästsäljare. Ändå slits landet också i dag av motsättningarna mellan reaktionär nationalism och modernism. "Jag är en främling i mitt eget land", menar Mircea Cartarescu.

Marius Chivu arbetar för tidskriften Dilema Veche och verkade en period för teve. Han har insett värdet i att vara snygg och lättförståelig i en ny och skönare värld. Engelska lärde han sig genom att lyssna på popsånger. Det gick av allt att döma väl. Mircea Cartarescus internationella framgångar som romanförfattare drar nu fram en yngre och mångfacetterad litteratur, men den motarbetas samtidigt av den politiska nomenklaturans illvilja. Sinziana Ravini ger syn för sägen om detta här. Läs!