Twin Peaks är större än en tv-serie; det är en populärkulturell milstolpe som förändrade begreppet tv-serier. För oss som dessutom var i rätt ålder - jämngammal med Laura Palmer - när serien hade premiär 1990 är den också en del av vår uppväxt och en tid som för alltid sitter kvar i kroppen.
Varje gång jag hör Angelo Badalamentis berömda och smärtsamt vackra ledmotiv förflyttas jag omedelbart till mitt tonårsrum. Ljusblå tapeter, vit Billybokhylla, spegelvägg pyntad med torkade rosor. Telefon med världens längsta sladd att trassla in sig i under samtal utan slut, en ständigt stängd dörr till omvärlden.
Annars luddiga minnen blir just då till alldeles skarpa bilder. Jag hör dovt slammer från köket, ser min blommiga väska på handtaget till garderoben, känner doften av Lou Lou och anar draget från känslostormarna. I fönstret vill persiennen aldrig hänga riktigt rakt.
Jag hade nyss fått ta över en liten knubbig tv från min mormor och ställt apparaten på en pall vid fotändan av min säng. Där låg jag när det första avsnittet av Twin Peaks sändes och minns den överväldigande känslan än i dag. Trots att skärmen inte var mycket större än dagens padda var dragningskraften enorm, och varje vecka drogs jag in i denna fantastiska värld. Ibland var jag skräckslagen och vågade knappt gå upp och borsta tänderna, men oftast var jag bara hög på riktigt bra tv.
Det är förstås på grund av alla dessa känslor som jag är så nervös. Förhoppningen är ju att den där världen har bestått, att magin ska finnas kvar 27 år senare. Att återvända till Twin Peaks är också till viss del att göra en tidsresa tillbaka till tonåren, vilket borde göra vem som helst orolig.
Jag förbereder mig genom att se gamla avsnitt, dricka kaffet svart som midnatt en månlös natt och läsa Mark Frosts roman The secret history of Twin Peaks som kom ut förra året. När det blir för svårt messar jag min bror; har man agent Cooper tatuerad på armen så är man en person som förstår.
Vi diskuterar hur man ska lägga upp tittandet på bästa sätt och hur man bör hantera sina orimliga förväntningar på superduon David Lynch och Frost (vi enas om att det inte går). Och vilken tid lägger egentligen HBO Nordic ut de fyra första avsnitten på premiärdagen den 22 maj? Kan det vara redan på natten? Det vore kanske det bästa, så att ingenting kan störa.
Allra helst skulle jag lägga mig i en lite för smal säng och bulla upp paddan vid fotändan. Problemet är att jag inte skulle se något på det avståndet. Vilket kanske i och för sig är att föredra med tanke på att Dale Cooper också har blivit äldre.
Bara kaffet fortfarande är damn good så blir nog allt bra.
