Margaret Atwoods mästerskap – ty det är ett sådant vi har att göra med – ligger i stökigheten, det ojämna i hela hennes produktion, insikten att den litterära terrängen inte är platt, eller korrekt avgränsad och lättpromenerad, efter tydliga vägmärken. Ojämnheten är inarbetad också i enskilda böcker, kanske medvetet, i vart fall instinktivt. Prosan flyter och kränger. Då det blir för lättuggat strör hon grus i maskineriet. Fixar en punka, ett lättare haveri, plöjer ett sidospår.
Det påminner om bra muntliga berättare, en utdöende art.
På baksidan nämns Edgar Allen Poe och Robert Louis Stevenson som jämförelser; berättelser där det händer saker och inte bara vardagsstämningar registreras, och där råa realiteter överrumplande kan övergå i dimhöljd surrealism, eller tvärtom. Atwood agerar vid behov kall och nykter regissör av drömspel.
Här har vi exempelvis den äldre spröda damen Constance, en gång vild älskarinna till den numera gravt impotente poeten Gavin. Med sin avlidne make som skyddsängel skriver hon ständigt vidare på sin oändliga och framgångsrika serie romaner i fantasy-genren. Där Gavin är placerad, liksom andra figurer ur henne liv, inte mellan raderna, men ibland så långt in i labyrinten att inte ens läsarna finner dem. Det är ett slags besvärjelser hon handhar, en metod att i efterhand organisera sitt förflutna och sin åldriga vardag. Samtidigt en födkrok, om än föraktad av eliten.
Och Gavin själv då, i kött och blod? Som döende diktare, less på sitt tvivelaktiga litterära rykte och på omgivningens makalösa maskspel, illusionslöst betraktande sin unga hustru då hon ivrigt förbereder sig för rollen som En Berömd Mans Änka, håller han i en alldeles egen story domedag över världen, mycket drastiskt och roligt. Jag misstänker att Atwood låter en del egna sarkasmer komma ur hans snuskiga mun, formuleringsglädjen, själva musikaliteten i förolämpningarna tyder på det.
Och så fortsätter det. Margaret Atwood är suverän på att variera språket, slå an överraskande ackord, men grundtonen är alltid densamma. En skärpa. Hon klär av sina personer inpå sista livslögnen, men med en paradoxal ömhet, en återhållen sorg över hur vi behandlar varann i våra eländigt korta existenser. Också i den mest konventionella historien, där en kvinna begår gruvlig hämnd för en våldtäkt i ungdomen, finns en underton av melankoli. Som motvikt är Atwoods feminism också kryddad av en lätt cynism. Och hela denna berättelsesamling underhållning med känsla för djup.
Läs också recensionen:Margaret Atwood | MaddAddam (150611)
