Mannen som skapade sig själv

ANNONS
|

Det var kanske en dag när det var ovanligt tomt i plånboken. Eller så regnade det in genom taket, eller så var det varmvattenberedaren som gett upp. Eller så var det bara en vanlig helg när den gamla kåkens placering mitt i krogkvarteren gjort natten olidlig. I alla fall, jag tog fram volymen jag köpt på rea flera år tidigare och såg plötsligt ett slags paradis stiga upp ur de torra dagboksanteckningarna: en välbärgad författares välordnat borgerliga liv i mitten av det europeiska 30-talet.

Just då var det ordningen som intresserade mig, jag som ingen hade: maten som serverades på bestämda tider, den lilla eftermiddagsslummern på schäslongen, bilen som kördes fram när det var dags för teaterbesök, det lugnt framskridande arbetet vid ett antikt skrivbord under rökandet av en cigarr.

ANNONS

Senare började jag undra vad den dolde, denna patriarkala livsform, konserverad och monomant upprätthållen medan världen föll sönder.

Dagböckerna från åren 1933-36 var min första bekantskap med privatpersonen Thomas Mann. Senare tillkom en rad biografier, men dagböckerna har jag återvänt till så som man uppsöker källan även om den smakar beskt. Sidorna är fulla med arga blyertskommentarer - skitgubbe, jävel, knöl, ska du säga! Och ibland ett hi-hi när han i sitt högtravande gravallvar blir djupt komisk. Det finns till och med stunder av igenkännande: "Missmodig, retlig, nere. Kände mig gammal och nära döden. Det går egentligen inte att ändra på kapitlet." Men det som mest intresserar mig numera är att denna människa skapar sig själv, helt i strid med sin egentliga natur.

Studerar man mannen Mann upptäcker man hur långsamt och mödosamt han blir den han till sist tycks vara. Dagböckerna från exilens första år speglar en del av processen: det bara gradvisa accepterandet av att händelserna i Tyskland faktiskt omöjliggjorde ett återvändande, den mycket långsamt växande insikten om att han själv måste ta öppen ställning mot regimen även om det innebar förlust av de ägodelar som fanns kvar i Tyskland, den med möda övervunna motviljan mot en slutlig brytning - som kommer till stånd först efter kraftfulla påstötningar från hans närmaste. Han är mannen som skapar sig själv genom att göra våld på sig själv, som mot sin patriotisk-konservativa läggning förvandlar sig till världsmedborgare och demokrat, som till sist kallar sig socialist.

ANNONS

På det mer privata planet är han en man med homoerotisk läggning som väljer "den allmängiltiga ordningen" i ett liv med hustru och sex barn. Skräcken för det kaos som hotade utanför ordningen var så stor att han måste förse sig med tung barlast för att inte kantra. Eller stiga.

Det är sällan man ser livsvalet så tydligt gestaltat som i fallet Mann. Den upprätthållna ordningen var en symbolisk handling som det mesta i hans liv; betraktar man sig som "en överlevande från en högre epok" måste man naturligtvis låta sig förevisas i en passande infattning - särskilt när världen faller sönder. Men mest speglar den hans dubbelnatur, det sönderfall som hotade också inifrån och som tvingade honom att välja: ansvar, ordning, disciplin kontra lössläppthet, frihet och natur. Skräcken för kaos är nyckeln till hela hans personlighetsbygge. Den omsorgsfullt frammejslade prosans förutsättning var lugn.

Priset han betalade var sorgen över det olevda. Och så fick han också denna tagg i sitt kött, sonen Klaus som var öppet homosexuell, morfinist och vagabond, som skrev i faderns tycke hafsiga böcker och slutligen deserterade genom självmord. Det är som om en ironisk gud hållit upp en spegel framför Mann den äldre och sagt: det här har du skapat, det här har du gått miste om, det här är också du.

ANNONS

Jag har brottats med Thomas Mann i femton år utan att någonsin tycka om honom. Han är inte en älskansvärd människa. Han är inte ens en älskansvärd författare. Han är en epok, en bild av Europa och ett litterärt ideal som tiden halvt om halvt kastat ifrån sig - medan den behållit exempelvis Kafka och Proust. Den omsorgsfullt frammejslade prosan kan vara mördande trist.

Men också fantastisk. Och under den statsmannalika framtoningen, den sobra rösten, den torra ironin och det sansade förhållningssättet, under hela denna lugna yta uppbyggd av allt från regelbunden manikyr till ritualiserade familjesammankomster rinner en svart flod av längtan och tillbakahållna impulser:

"De hemliga och nästan ljudlösa äventyren är livets största."

ANNONS