Hynek Pallas: Mannen som rymde från Auschwitz glömde aldrig

Masarykovo nábřeží är en av Prags vackraste gator. De pampiga husen bildar taggig siluett utmed floden och lägenheterna har panoramavy över Pragborgen. Under den första tjeckoslovakiska republiken föddes min pappas kusin Paula Brunner i ett av de finaste husen. Felix, Paulas pappa, hade Prags främsta frimärkshandel med stort internationellt klientel.

Ett liv som inte var lätt att ge upp i en handvändning. Ändå var det precis vad som hände. Under ett filatelistkonvent i Zürich hösten 1938 besökte en av Felix kunder hans hotellrum. Han förklarade att Felix under inga omständigheter fick återvända och att familjen måste lämna Prag omedelbart.

Jag tänker ofta på de beslut som togs i min släkt de veckorna. Beslut som avgjorde vilka som överlevde, vilka som dog och vilka som levde med trauman i fler generationer.

Vem som stannar, vilka som flyr – vilken information som betyder något och varför – är frågor som har ställts om Förintelsen sedan den blev känd. Frågor som inte kan separeras från hur ett sådant industriellt folkmord var möjligt att genomföra. Det finns inga absoluta svar – men jag vill påstå att Jonathan Freedlands nya bok ”The Escape Artist” är ett av de bättre och mer ambitiösa försöken att skriva en populärhistoria som belyser saken. Dessutom utan att väja för otrevliga svar om den mänskliga naturen som döljer sig i frågorna.

Utgångspunkten är slovaken Walter Rosenberg som senare bytte namn till Rudolf Vrba. 1944, vid 19 års ålder, blev han tillsammans med Alfred Wetzler den förste jude som genomförde en lyckad rymning från Auschwitz. Efter att de tagit sig till Slovakien skrev paret en detaljerad rapport för att varna världen om vad som hände i det nazistockuperade Polens läger.

Att just Freedland insåg att Vrbas liv är en thriller som formar sig till en filosofisk fråga är förståeligt. Freedland är känd som journalist och krönikör i The Guardian. Men han skriver även thrillers under pseudonymen Sam Bourne och har författat teaterpjäsen ”Jews. In their own words” som den här hösten har blivit en både hyllad och hatad snackis i London.

Själva biografin skrivs också fram med lätt, spännande hand. Hur Vrba rymmer flera gånger – en gång redan innan Auschwitz från interneringslägret i Slovakien, men då tillfångatas. På 1950-talet flyr han det stalinistiska Tjeckoslovakien för London och senare Kanada. Freedland är skicklig nog att få till ett nagelbitarflöde utan att förta ämnets allvar.

Vrba hör inte bara till de få som klarade sig. Under åren i Auschwitz rör han sig som slav genom en stor del av mordmaskineriet. När han tar in vad som sker med dem vars bagage han sorterar – där Vrba förstår hur mycket nazisterna tjänar på Förintelsen – bestämmer han sig för att lägga varje detalj på minnet. Flera decennier senare ser han det tatuerade numret på en kypares arm i New York och kan säga exakt var mannen kom ifrån och när han anlände till Auschwitz.

1944, vid 19 års ålder, blev han tillsammans med Alfred Wetzler den förste jude som genomförde en lyckad rymning från Auschwitz.

Vrba noterar att nazisterna noga döljer sitt brott, från de vykort som människor tvingas skriva hem med pistol mot tinningen, till det ibland så varma välkomnandet på sorteringsrampen – hela vägen in i gaskammaren förklädd till dusch. Vrbas slutsats är logisk: får världen veta kommer man ingripa. Judarna kommer inte låta sig ledas till slakt utan att göra motstånd.

Mycket av marknadsföringsprosan kring ”The Escape Artist” handlar om att Vrba är en bortglömd Holocausthjälte som nu ska få sin rättmätiga plats i historien. Vad Freeland egentligen förklarar är varför Vrba under lång tid inte blev det. En berättelse som kommer åt vad det för vissa innebar att överleva.

Det ger inte svar på varför den ene flyr när andra inte gör det, däremot vilka avtryck det gör på människan som lyckas. Vrba skulle livet ut vara misstänksam mot alla överlevande han mötte – han visste vad det innebar att klara sig i lägret. Hans egen flykt lyckades för att han lärde sig att inte lita på andra.

Man kan lugnt säga att han hade svårt för tillvaron i den devota opportunism som kommunistsystemet krävde. För att inte tala om tilliten i en familjerelation. Det hjälpte knappast att Förintelsen, i den mån man alls talade om den, inte ansågs vara en judisk angelägenhet i kommunistländerna. Offren var ”antifascister”.

Det fanns inget sammanhang att prata om folkmordet på judar i allmänhet och de slovakiska eller tjeckiska i synnerhet. Det senare var plågsamt för Vrba: Nazisterna lät under sex månader upprätta ett familjeläger med tjeckiska judar i Auschwitz. En garanti utifall Röda Korset skulle vilja besöka. De fick leva ”vanliga” liv. Vrba försökte förmå dem att göra motstånd, blev kär i en av kvinnorna och av med sin oskuld. Men trots att familjernas liv pågick under röken från krematoriets skorstenar vägrade de förstå. Alla, inklusive Vrbas kärlek, mördades.

1963, efter rättegången mot Adolf Eichmann, skrev den irländske journalisten Alan Bestic tillsammans med Vrba biografin ”Jag kan inte förlåta”. Auschwitz-rymlingens första fru Gerta berättar för Freedland att titeln troligen var riktad mot judiska råd som samarbetade med nazisterna, och hur obekväm detta gjorde Vrba när berättelsen om Förintelsen formades decennierna efter kriget. Han förlät aldrig de judiska ledare i Bratislava som distribuerade vykorten från ”livet i Auschwitz” och upprättade listorna som användes för deportationer. Eller ledare i Budapest som – efter en överenskommelse med Eichmann om att ”köpa loss” 1700 judar som skickades till friheten i Schweiz – begravde Vrba-Wetzler-rapporten. Syftet var ju att varna Ungerns judar och förmå de allierade att agera genom att bomba tågrälsen till Auschwitz.

Freedland skriver initierad populärhistoria med all den vetskap som Vrba inte hade då – som att Auschwitz redan var känt i Washington och London. Den inaktivitet som beskrivs i ”The Escape Artist” – och hur man ryggade för att offentligt publicera texter som var för ”semitiska” eller se ut som att man stred för judar – är känd men inte mindre dyster för det. Samtidigt visar Freedland att det sannolikt var rapporten som ledde till att påven och USA:s president utövade sådant tryck på Ungerns ledare att deportationer stoppades. Vilket räddade livet på 200 000 av Budapests judar.

Men Klein ville också förklara varför Vrba hade misstagit sig, Vrba-Wetzler-rapporten spreds faktiskt i Budapest trots försök att begrava den.

Kärnan som blir kvar är frågor om varför vissa flydde och andra inte. Paulas familj – mina släktingar – lämnade Tjeckoslovakien redan hösten 1938. Det ska nog mer tillskrivas vem som varnade dem. Frimärkssamlaren som knackade på Felix dörr var Mussolinis svärson och det fascistiska Italiens utrikesminister – Galeazzo Ciano. När familjen Brunner några veckor senare var i säkerhet medverkade Ciano vid undertecknandet av Münchenöverenskommelsen.

Men resten av släkten skrattade när Felix erbjöd plats i det hyrda flygplan som tog Paula och hennes systrar från Prag. De hade ju liv och arbete här, vad var det för dumheter!

Något liknande insåg Rudolf Vrba genom konversationer med den svenske Förintelseöverlevaren, cancerforskaren och författaren Georg Klein. Han sökte upp Vrba i Vancouver efter att ha sett honom i Claude Lantzmanns film ”Shoah” (1985) – och insett vem han hade att tacka för sitt liv.

Men Klein ville också förklara varför Vrba hade misstagit sig, Vrba-Wetzler-rapporten spreds faktiskt i Budapest trots försök att begrava den. Klein fick se den som tonåring och trodde på innehållet. Men vuxna i hans närhet ville inte förstå – och där menade Klein att Vrba hade tagit fel på att judarna automatiskt skulle agera om de kände till sanningen. Trots att deras liv 1944 blivit så kraftigt beskurna, trots att vänner och släktingar hade försvunnit, så reagerade vuxenvärlden kring Klein med ilska. Skulle de lämna allt? De hade ansvar för familjer, för barn. Klein flydde i sista stund.

Som gammal man – han dog 2006, 81 år gammal – förstod Vrba poängen bättre. Och det var sannolikt hans ungdom och bristen på band till andra som räddade honom – och möjliggjorde besattheten av att vittna.

En varning till känsliga läsare. Freedland beskriver mänsklighetens absoluta bottenpunkt, mardrömsscener som när Vrba lär sig att barns huvuden brinner långsammare än vuxnas. Men konfronteras vi inte med sådant – med hur SS firade jul genom att skjuta fångar så att de kunde stapla dem som julklappar under julgranen i Auschwitz – då kommer ”Förintelsen” bli ett begrepp som poleras till tom fras. Då blir det svårare att förstå varför vi måste reagera på Kanye Wests antisemitism – eller när svenska partier skyddar politiker som använder nazistiska hälsningsfraser och skriver osmakligheter om Anne Frank.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Beara” av Ivica Ðikić och ”Come to this court and cry" av Linda Kinstler

LÄS MER:Arpi glömmer vad fascism och nazism ledde till

Hynek Pallas

kultur@gp.se