Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

”Adoration of the Shepherds” (1622) av Gerard van Honthorst. Bild: Wikimedia commons
”Adoration of the Shepherds” (1622) av Gerard van Honthorst. Bild: Wikimedia commons

Mattias Hagberg: Man behöver inte vara troende för att gilla julevangeliet

Religionens idé om miraklet liknar konstens kärna. Mattias Hagberg om varför Bibelns mystiska julberättelse också går att se som litteratur.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Alltihop är egentligen obegripligt, en historia som går långt bortom det tänkbara. Jesu födelse, det som troende kristna kallar julmiraklet, är en berättelse som ligger utanpå verkligheten, en händelse som befinner sig på andra sidan vår förmåga att förstå. Den allsmäktige guden som blir ett värnlöst spädbarn är i sig en omöjlighet, en tanke som inte går att tänka, en idé som inte går att omfatta med intellektet. Eller som filosofen Ingemar Hedenius en gång uttryckte saken: ”Ett mirakel innebär att något omöjligt sker, vilket i sig är en självmotsägelse.” Inför idén om undret bryter vår rationalitet samman och förvandlas till något som mest liknar en grushög. Jag menar, försök för ett ögonblick att förstå julens berättelse om guden som blir människa och du ska upptäcka att din tankeförmåga inte räcker till.

Och ändå, berättelsen finns där, och den talar till oss – eller åtminstone till mig. Men inte som uppenbarelse utan som litteratur. Religionens idé om miraklet är också konstens idé om det öppna, mångtydiga och motsägelsefulla.

Jag tror att det är så här: Texter som berör, som på allvar tar sig in i vårt medvetande, är texter som skaver och bråkar, som på ett eller annat sätt går över gränsen för det gripbara. Litteraturens styrka ligger alltid i dess öppenhet. Inte för inte är världslitteraturen full av just mirakel – även den mest sekulära.

Eller, för att säga det på ett annat sätt: En text som svarar på alla våra frågor är alltid en död text.

Konsten är det som i någon bemärkelse överskrider, det som tar sig över gränsen till det som är bortom det som är bortom.

Lotta Lotass, som i sitt författarskap ofta utforskat gränsen för det gripbara, har många gånger påpekat att litteratur måste vara öppen för många olika läsningar för att räknas som just litteratur. Allt annat är, enligt henne, information, det vill säga ett banalt överförande av fakta från en person till en annan.

I en vacker essä från slutet av nittiotalet om litteratur, som jag alltid har liggande på mitt skrivbord, sammanfattar hon allt detta med en kliniskt enkel men också poetisk sats: ”Texten produceras genom de skillnader som finns inskrivna i den.”

Ja, just så är det med julevangeliet. Miraklet producerar något som går över gränsen, en skillnad som aldrig går att överbrygga eller förstå. Och saken blir inte sämre av att berättelsen om Jesu födelse finns i två olika varianter som inte alls stämmer överens. Lukas berättar en historia, den vi brukar höra, och Matteus en helt annan. Hos den senare finns varken något stall eller någon krubba, inte heller några herdar som väcks av änglarnas lovsång. Däremot vise män från österlandet.

Ja, konsten är det som i någon bemärkelse överskrider, det som tar sig över gränsen till det som är bortom det som är bortom. Därför läser jag julevangeliet, och därför tilltalas jag av det omöjliga i berättelsen, ja, det som egentligen inte går att få ihop eller att begripa – alltså julens och litteraturens mysterium.

Läs mer av Mattias Hagberg:

LÄS MER: Låt katedralerna rasa samman över litteraturdebatten

LÄS MER: Bilden av ”hillbillyn” är ideologisk

LÄS MER: Jesus gjorde uppror mot kärnfamiljen

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.