Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

I Joanna Rytels animerade kortfilm ”Mons on fire”  (2016) sitter två höggravida mammor i en soffa och snackar om sexuell frustration och sin ovilja inför moderskapet. Bild: Folkets bio
I Joanna Rytels animerade kortfilm ”Mons on fire” (2016) sitter två höggravida mammor i en soffa och snackar om sexuell frustration och sin ovilja inför moderskapet. Bild: Folkets bio

Maria Domellöf-Wik: Mammor, snippor och en och annan droppande bröstvårta

Den goda modern. Baby-lyckan. Att som kvinna få offra sig själv och helhjärtat gå in i mödraskapet. Idealen är fortfarande så starka, och stereotyperna så snäva, att minsta försök att nyansera debatten offentligt provocerar.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En snabb titt i almanackan visar att det faktiskt är vecka 45 år 2021. Ändå känns det lite som på stenåldern, med tanke på den bakåtsträvande syn som breder ut sig när det gäller kvinnors kroppar i offentligheten. Dessa kroppar finns men ska inte få synas – annat än som sexualiserade. Kvinnors kroppsvätskor och förlossningsbesvär anses antingen genanta eller provocerande. Nu har resurserna inom förlossningsvården utarmats så radikalt att de mest lojala av barnmorskor fått nog. När var BB, förlossningar, bristningar och eftervård av skadade mödrar med sköra underliv någonsin prioriterat?

Svar: aldrig. Men nu är det värre än någonsin, eller kanske bara lika dåligt som alltid. Varför är inte förlossningar i stället det mest högprioriterade vårdområdet? Det är för mig en gåta.

Penélope Cruz spelar den medelålders Janis (döpt efter Janis Joplin av sin hippie till mamma) och Milena Smit syns som 17-åriga Ana. De båda kvinnorna möts på BB i Pedro Almodóvars nya film ”Parallella mödrar” som i tisdags öppnade årets filmfestival i Stockholm. Bild: El Deseo
Penélope Cruz spelar den medelålders Janis (döpt efter Janis Joplin av sin hippie till mamma) och Milena Smit syns som 17-åriga Ana. De båda kvinnorna möts på BB i Pedro Almodóvars nya film ”Parallella mödrar” som i tisdags öppnade årets filmfestival i Stockholm. Bild: El Deseo

Är vi inte alla födda ur våra mödrars sköten? Samtliga politiker har en gång krystats, eller plockats, ut ur en livmoder och med skrynkliga ansikten kunnat beskåda förlossningsrummen från insidan. Kan det vara grava förträngningsmekanismer som gör att de i vuxen ålder inte längre vill befatta sig med frågan? Den som definitivt inte bör reduceras till en ”kvinnofråga” – utan är ytterst central för alla.

Tänk om ingen barnmorska hade varit där och med sina varsamma händer, sugklocka eller tång hjälpt just dig till världen...

Lägg därtill den senaste tidens händelser:

Konstnären Carolina Falkholts bild av en snippa, centralt placerad i Göteborg, målades över. I Stockholm refuserade vissa annonsörer filmfestivalen affischer med en gråtande bröstvårta.

Det handlar inte om en plötslig prydhet, utan om en vilja att kontrollera bilden av kvinnokroppen i det offentliga rummet. Ett blottlagt kvinnokön signalerar kåthet och sexuell frigjordhet på kvinnans egna villkor. Snippan står för intimitet, kroppslig styrka och födelse.

Ammandet är en annan del av moderskapet att välja – eller välja bort. Idealet, som inpräntas i varje nybliven mamma redan på BB, är att inte välja bort amningen. Då är du en dålig mor – och kvinna. Även om dina bröstvårtor läcker, det gör ont, bäbisen skriker, du får mjölkstockning, feber, gråter och inte kan sova. Ingen pardon, här ska ammas.

Den aspekten av – och smärtan i – moderskapet gestaltas perfekt av en mjölk-gråtande bröstvårta. Bilden illustrerar årets öppningsfilm på Stockholms filmfestival: Pedro Almodóvars ”Parallella mödrar”. En såpopera där en brokig samling mammor, en del med precis noll modersinstinkt, passerar revy. Tematiskt påminner filmen om konstnären Joanna Rytels normbrytande kortfilmer, bland dem leranimerade ”Moms on fire” som tävlade på Göteborgs filmfestival redan 2016.

Stockholmsfestivalens tema ”moderskap” kunde knappast kännas mer aktuellt. Sin vana trogen hyllar Pedro Almodóvar kärleksfullt mamman – i alla hennes former och skepnader. Filmen ger samtidigt (minst) en känga till de många snäva normer som begränsar mödrar och i slutändan alla oss människor.

Att ett humanistiskt budskap som detta ifrågasätts är symptomatiskt för vår tid, och djupt beklämmande.

LÄS MER: Netflix-serier är rena propagandan för cannabis

LÄS MER: Kanske dags för James Bond att gå i pension?

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.