Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Hanna Jedvik minns Bodil Malmsten

Malmsten visade att ett annat liv var möjligt

Det fanns en direkthet i Bodil Malmsten. Både i hennes skrivande och i hennes person. Jag tror att det var därför som hon nådde så många människor. Berörde folks själar. Inte minst de unga.

Jag minns hur jag läste hennes dikter i tonåren, medan jag själv fumlade mig fram i mörkret med darrig penna och formulerade mina innersta tankar som ingen någonsin skulle få se. Så småningom hittade jag även till hennes romaner och på senare år följde jag hennes blogg och hennes liv i loggböckerna från Finistère. Läste hur hon våndades, men också skildrade världen och sin tillvaro med den där exaktheten som definierar Bodil Malmstens författarskap.

Hon fångade drömmarna. Otillräckligheten. Hur det är att skriva fram sitt liv, sina tankar och sina betraktelser. Att ständigt vara i rörelse. Hon bar på ett spänstigt intellekt, en snabb hjärna och en formuleringskonst utöver det vanliga. In i det sista.

Om poeten och författaren Bodil Malmsten finns det mycket att säga. Hon har varit produktiv, modig och nydanande. Det är bevisat gång på gång, inte minst genom de priser och nomineringar som hon har fått genom åren.

Jag vet naturligtvis inte vad allt det där betydde för Bodil Malmsten. Själv upplevde jag att hon ständigt tvivlade på sig själv och sitt skrivande. Hon hade även modet att beskriva författandet som den brottningsmatch det faktiskt innebär att skapa texter på en konstnärlig nivå. Och att det inte är något fel med det. Snarare tvärtom. Skrivandet ska inte vara enkelt för den med anspråk och noggrannhet.

För mig är det framför allt Förebilden Bodil Malmsten som har betytt mest. Både genom att hon alltid vågade vara sårbar och prata om sina sorger och depressioner, men också för att hon visade att ett annat liv är möjligt. Ett liv där vi är kan vara fria, skrivande människor och finnas till för vår egen skull. Inte minst när hon 1999 tog bilen ner till franska atlantkusten på egen hand och bosatte sig i tio år.

Senare i livet sade hon sig vara lite förvånad över att ingen någonsin frågade vad det var som egentligen hade en sådan enorm dragningskraft nere i Frankrike. Det var så det var med Bodil Malmsten. En påtaglig uppriktighet kombinerad med en stark integritet gjorde att hon själv alltid bestämde hur nära journalister fick gå och hur långt in hon släppte sina läsare.

När Lena Nyman gav ut Bodil Malmstens tonsatta dikter på albumet Bloss 1997 gick framför allt spåret Ett bloss för moster Lille varm hemma i mitt vardagsrum i Majorna. Att Lena Nyman gjorde lyriken rättvisa är något av en underdrift. Bodil Malmstens poesi landade klockrent när den fick nytt liv genom Lena Nymans raspiga stämma och säregna känsla för tajming. Det är också den dikt som jag för evigt kommer att förknippa Bodil Malmsten. 

Ta ett bloss för moster Lillie

Ett svidande halsbloss Lucky Strike

För att hon måste dö

Hon gick bort med sin walkman på

Dit icke hon går att nå

Hon tog sitt Downtown Train

Till Prince i Purple rain

Sista diktsamlingen en enda lång sorgesång

Malmstens diktsamlingar bildar en bångstyrig biografisk story där människan, förstås författaren själv, vandrar genom livet, skrev Karin Widegård i sin recension i våras av Bodil Malmstens sista diktsamling. Läs hennes recension på gp.se.

Bodil Malmsten | Det här är hjärtat

En personlig röst har tystnat

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.