När politiken i de städade rummen gjorts till en fråga om styling har den när den utövas på gatorna blivit rituellt förutsägbar och bedrövlig.
Vid Stoppa matchen-demonstrationen i Malmö i lördags stal Afa-gänget på nytt uppmärksamheten och genomförde med adrenalinet pumpande sin förväntade attack mot polisen med raketer, stenar och färgbomber. Snart sagt varje politisk manifestation har numera sitt pris inte bara i kostsamma säkerhetsarrangemang utan också i förstörelse med inbyggt hot mot människor som kommer i vägen.
För demonstranterna, som vandrade lugnt genom stan för att hylla Palestina och kräva internationell bojkott av Israel, blev det inte någon riktigt lyckad dag.
Dels hade demonstrationsledningen i förväg haussat den förväntade deltagarsiffran så att den reella uppslutningen bara kunde ses som en besvikelse, dels stod passiva demonstrationsvakter och tittade på medan svartklädda ligister och unga häng-på-killar från förorten grävde upp gatsten och försökte rycka loss en gatlykta ur fundamentet. Den koll som hade utlovats fanns inte.
En fråga är förstås hur länge omgivningen tänker fortsätta att beskriva de här polisfixerade sekterna som antifascister. Svaret är förmodligen: så länge de som vill vara vänster släpper in dem.
Och arrangörerna gav även på andra sätt näring åt tvivlarna. Som en av den antiisraeliska manifestationens huvudtalare engagerades ledaren för Islamiska kulturföreningen, den surmulna grupp som i höstas blev uppsagd från sin källarlokal i Rosengård och som genom sin islamism och främlingsfientlighet bär en lång rad högerextrema kännetecken.
Stoppa matchen-nätverket var annars duktigt på att i förväg sprida en felaktig liknelse mellan Rhodesia 1968 och Israel 2009; i det senare fallet finns minst två parter att vara skarpt kritisk mot, i det förra låg all moralisk legitimitet hos motståndarna mot apartheid. När demonstrationen så till slut stod på gatan kunde ingen undgå att också känna hur de lokala spänningarna vibrerade under slagorden; misstron efter år av bråk och bränder i Rosengård, efter polisens "apajävlar", efter Hamasanhängarnas angrepp på proisraeliska möten och efter Ilmar Reepalus glidande bland de hala tvålarna i tennisdebatten.
I Sydsvenskan (20/2) hade Reepalu, socialdemokratisk ordförande i kommunstyrelsen, sagt att det vore bäst om matchen mot Israel inte spelades i Malmö eftersom "en stor del av Malmös befolkning kommer från Mellanöstern". Senare kom han att säga att de tomma läktarna var motiverade av säkerhetsskäl (inte sant, skälen var politiska) och därefter, märkligt nog, att idrott och politik inte ska blandas ihop.
De skiftande beskeden beror delvis på villrådighet inför den ökande segregationen och separatismen. Den kan man förstå, men det är svårare att fördra en politik baserad på befolkningens härkomst (hur många inflyttade israeler skulle krävas för att Reepalu skulle byta fot?) eller den sortens klientelism - bidrag i utbyte mot röster - som gjort Malmö till en stad med sociala tillfällighetsprojekt i stället för målmedvetna satsningar på självförsörjning och inkludering.
Reepalus kritik av Israel ska nog inte i första hand uppfattas som ett utrikespolitiskt inhopp av en kommunalpolitiker utan som en inkorporering av en alldeles särskild utländsk konflikt i lokalpolitiken.
Ger man sitt stöd åt en grupp invånare för att den är numerärt stor - och inte för att den i någon mening har rätt eller är klok eller sympatisk - skapar man i samma stund oro hos dem som råkar vara färre. De senaste veckorna har flera judiska malmöiter förklarat att de överväger att flytta från stan. Med rätta tycker de sig ha fått bekräftelse från stadshuset på hur underliggande maktstrukturer ges inflytande där rädslan tar över för att annars förlora de röster som tagits för givna.
Vid demonstrationen mot Israel tackade Per Gahrton "de modiga politikerna i Malmö", Ammar Daoud från Islamiska kulturföreningen talade om "vi som kämpar för rättvisa och frihet" och en representant för Proletärens FF sa att "vi är framtiden".
Inget av detta kändes särskilt bra när vi såg oss omkring: färgbombade polisfordon med söndersparkade lampor, en hel stad som svär över stenkastarna och undrar när motsättningarna och de sociala problemen faktiskt ska tacklas, och modstulna gamla vänsteransikten från en tid när det var enklare att säga vad som var en befrielserörelse.
