Årets Augustpristagare är utsedda och eftersom det är det största kommersiella litteraturpriset efter Nobelpriset brukar diskussion av nomineringarna utbryta, men i år sker det först nu när Malin Ullgren i DN kritiserar den svenska litteraturkritik som blivit konciliant och tandlös och tappat den kritiska värderingen. Det är som att litteraturkritiken tappat sugen. Fast inte på DN då förstås.
Vem hinner läsa alla böcker? Ingen, men Augustjuryn har mycket att göra för att inte bli förutsägbar inför olika cirkulerade kändisskap. Poängen med nomineringarna är att de med bredd kan visa mot bestående läsupplevelser – och inte präglas av någon flåsande aktualitet.
Själv fick jag sådana av Kenneth Hermele (En shtetl i Stockholm), Linnea Axelsson (Aednan), Ulf Eriksson (Skalornas förråd) och Magnus Västerbro (Svälten). Mycket gedigna och eftertänksamt skrivna böcker som på olika vis har ett historiskt djupperspektiv gemensamt.
LÄS MER:Beundransvärt epos om samisk historia
Saknades här ett litteraturkritiskt basarbete, var kritikens diskussion av litterärt värde bortdomnat? Jag saknade förstås flera böcker, med betoning på den skönlitterära avdelningen, men så direkt som Ullgren kan man inte dra slutsatser, även om hon har en poäng gällande värderingens betydelse.
Som kulturredaktör en gång brukade jag hävda att jag inte ville ha recensioner utan kritik. Somliga fattade omedelbart poängen. I språkområden som exempelvis det engelska, franska och tyska är begreppet ”kritik” väl förankrat men i Sverige verkar man ibland tro att det är en fråga om en sorts hissknappstryckande. Antingen skall man upp eller ner. ”Hissa” eller ”dissa” på jargongspråk. Folk blir infantilt upphetsade av ”sågningar”. I någon minut.
Men kritik är inte innehållsreferat med lite inströdda åsikter. Det är varken smart attityd eller spasmodisk konsumentupplysning utan ett pågående och bildande värdesamtal. En personlig hållning, en förvaltning av kriterier och kunskaper, ett lustfyllt språk, en bildningsuppgift och så en skala av värderingar. Även humor och självironi kunde tillkomma – akuta bristvaror på svenska kultursidor. Fast mediernas ekonomiska villkor, format och hastighet pressar ofta samman möjligheterna för en kritik som är både underhållande och upplysande att läsa.
LÄS MER:Svälten är en omsorgsfull skildring
Sedan kan man minnas vad Göran Palm yttrade för en femtio år sedan – kritik är ”en orättvis betraktelse”. Alltså ett subjektivt perspektiv som söker auktoritet.
Det kan man också kalla Malin Ullgrens långa DN-artikel när hon kritiserar Expressen, Aftonbladet och Svenska Dagbladet för eftergivenhet och lyfter fram en rad Bonniersböcker som glömts bort. Det är ju tur att Bonniers äger DN. Vidare var det väl förutsägbar DN-stil att spela ut Tua Forsströms poesi mot Ulf Erikssons – och vad gäller kändisskap att lansera och positionera gör DN sitt allra bästa i varje helgs personporträtt.
Men det är utmärkt med en orättvis betraktelse som Ullgrens som pekar på att kritiken inte skall vara allmänt och värnande förtjust över ”böcker”. Som en i grunden affirmativ kritiker uppskattar jag den strävheten till litteraturens försvar.
