Det är lite med Kulturmannen som det är med Lord Voldemort i Harry Potter. Den som har stått öga mot öga med honom vet att han finns och tvivlar inte på kraften. Andra anser att hans rykte är kraftigt överdrivet. ”Ge mig namn!”, skrev Jens Liljestrand i Expressen när debatten om Kulturmannens död gick in på fjärde eller femte varvet.
”Vem är denna odrägligt självupptagna person?”
Kritiken var inte obefogad. I det läge som hade uppstått i fjolårets mest seglivade debatt var det inte alltid helt klart vem huvudpersonen var. Åsa Beckman hade skrivit sin viktiga dödförklaring i DN och flera vassa skribenter hade plockat upp tråden. Sedan hände det som ofta hände när kejsaren har utpekats som naken: tonen blev alltmer uppskruvad, porträtten parodiska. Lina Thomsgård skrev om en pinsam föredetting som det var ”dags att sluta ligga med”. Therese Bohman om en påfågel. Ja, till och med Liljestrand själv höll fram Kulturmannen som en i grunden löjlig boxvinssörplande figur som ”flörtar patetiskt, säger klyschiga saker och pratar för högt om sig själv”.
Vad hade denne harmlöse farbror gemensamt med den maktperson som i sekler fungerat som kulturens mått och centrum? Som jag såg det kom debatten att handla för mycket om festliga hattar och för lite om makt.
Lena Anderssons nya roman Utan personligt ansvar blir ett bra motgift i sammanhanget. När jag i julhelgen äntligen kommer åt att läsa den tänker jag att ingen längre behöver tvivla på vem kulturmannen är. Ester Nilssons nya kärlek, Olof Sten, är här och med honom blottläggs det som är Kulturmannens särart, ja själva adelsmärket. Är det otroheten? Yrket? Rödvinet? Svagheten för smicker? Nej, det som gör Olof till kulturman är förstås maktutövningen, som ligger i hans paradoxala älskande. Damn if you do and damn if you don’t. Ja, på samma sätt som Gud har Olof Sten svart bälte i dubbelbindningar. Han ringer för att säga att han inte ska ringa. Firar sitt beslut att stanna hos frun med en middag med älskarinna. Ger och tar tillbaka.
Berömmer och föraktar tills Ester sitter där med hjärtat i skruvstädet.
Vad ser hon hos honom kan man undra. Själv tänker jag att det fina med Anderssons bok är att den skildrar hur man i samspel med någon annans brister kan binda någon till sig på inga grunder alls. Romanen är en kärleksroman men samma dubbelbindande mekanismer finns överallt i kulturbranschen vars skeva maktstruktur beskrevs så väl av Elin Cullhed i DN ”som ett dysunktionellt heteroförhållande”. För Ester går det ju ganska bra. Hon bryter det som Olof tar för givet – att skyddandet av honom och hans äktenskap är allas primära intresse – och pekar därmed ut vad som måste göras. Vad spelar det för roll om kulturmannen dör.
Vad som måste dö är pakten med honom. Kalla det medberoende eller kärlek.
