Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Malin Lindroth: Malin Lindroth: Att svära gör mig på gott humör

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Don’t fuck with my homie! Kompisen kommer hem från USA med en oemotståndlig fras i bagaget, och jag hakar på. Under dygnet i stugan säger vi det till varandra hela tiden, på alla dialekter och i alla sammanhang. Vi ropar det till katten som jagar sork i gräset ”No f – ck with homie!” och konstaterar att frasen är lika rolig att säga som omöjlig att översätta. (”Jävlas inte med polarna”? Hur blekt låter inte det, i jämförelse?). Vi säger det tills det börjar bli tråkigt och sedan säger vi det lite till, för det går liksom inte att sluta när man väl har börjat svära som en streetsmart amerikan med tättsittande nylonmössa.

Svärandet gör mig på gott humör, som sitter i hela dagen. Ett tecken på omognad, brist på språk? Nja, jag tycker nog att svärandet, sitt dåliga rykte till trots, fyller sin funktion och är värt att försvara.

I en artikel i tidskriften Modern Psykologi läser jag att svordomar försätter kroppen i ett flykt- eller kamptillstånd som tydligen är smärtlindrande. En person som svär kan stå med handen i kallt vatten fyrtio sekunder längre än en som inte gör det – praktiskt! För egen del har svordomar varit ett sätt att överhuvudtaget få något sagt. När jag var tjugo och en plågsamt blyg person blev svordomar en hjälp att få orden ur mig, en sorts motor att fästa vid språket, som gav det skjuts och hjälpte till att transportera det från huvudet ut i världen.

Det finns de som svär på slentrian och de som svär med ont uppsåt. Den orgie i fulord som vi ägnar oss åt i stugan är av en annan, godare, sort. Vi förnedrar inte varandra. Vi saknar inte ord. Nej, nu svär vi av ren kärlek till det som är fult och missanpassligt i livet.

Vem är den språkligt fattiga? Hur skiljer man hen från den språkligt rika?

Länge har svordomen setts som ett tecken på underklassighet och brist på bildning. I dag, när vi lever med det förskönande nyspråket som i grunden är ett passivt aggressivt språk – snyggt på ytan och kokande av frustration därunder – borde svordomen snarare fridlysas, som ett värdefullt motgift.

Minns HC Andersens saga om det lilla barnet som pekar ut den nakne kejsaren. Så kan en väl hanterad svordom fungera, som en utpekare av hur illa ställt det är i kungariket.

Tänk på Beatrice Asks teflonlika bemötande av kritiken mot Reva i våras. ”Alla människor har sitt perspektiv.” Och så vidare. Tänk sedan på C H Hermansson på partikongress 1969. ”Någon djävla ordning ska det vara i ett parti!”

Plötsligt känns det inte givet vem som står för fulspråket.