Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Malin Lindroth: Malin Lindroth: Åter framställs barnfria kvinnor som ett hot

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Bland det värsta jag vet är när någon lägger en hand på min arm, kramar om och blir förtrolig – för att sedan klippa till. I mitt barnlösa liv har jag hamnat i det läget många gånger, senast här om veckan, i samtal med en bekants bekant som efter en ovanligt hjärtlig kram passade på att uttrycka oro över min ”livssorg”, som hon var ”så nyfiken på”: Hur var det nu, kände jag mig mycket ensam och var jag för gammal för att adoptera, tro? Klappa och slå. Krama och korrigera. Lite samma känsla har jag fått när jag följt debatten kring antologin Ingens mamma.

Det började så bra med fina recensioner och stort uppslagna reportage i var och varannan tidning. De tolv skribenterna som skrivit om barnfrihet, inte som en brist utan som ett aktivt val, möttes med ett engagemang och intresse, som för mig kändes lika glädjande som ovant. Var höll de nu hus, alla de arga, uppfostrande och vilt projicerande reproduktionsivrare som jag tycker att jag möter hela tiden? Nå. Till slut kom den, smällen, hugget, och återställde den välbekanta ordningen ”Jag är stolt över att vara någons mamma”, löd rubriken på Ann Heberleins artikel i DN.

Vem är modigast, Ann Heberlein, som föder tre barn, eller Lena Andersson som föder inga och uppmanar till självrannsakan innan barnbeslutet tas. Frågan om det personliga modet är ju inte särskilt intressant för debatten och står lyckligtvis heller inte i fokus i Heber­leins text. Heberlein nämner sitt mamma­mod, men mest handlar artikeln om vilka idealbilder som hålls fram. Att välja bort man och barn för att bli en skrivande, tänkande människa är knappast radikalt, konstaterar Heberlein, det har kvinnor gjort i alla tider. I hajpen kring Ingens mamma ser hon i stället en risk att man bidrar till en skenbild av den tänkande kvinnan som barnlös.

Heberleins artikel gör mig betänkt och förvirrad. Jag är inte helt säker på vad hon kritiserar – kritikerna? tidsandan? utgivningen? – men får ett rejält adrenalinpåslag, när den barnfria kvinnans erfarenhet – återigen! – framställs som ett hot. Har jag och Heberlein ens läst samma bok?

Ingens mamma är ju på inget sätt en stridsskrift som ordinerar barnlöshet, som en autostrada in på männens arenor utan en samling texter, som berättar om genomlevd erfarenhet, som delas av en mindre del av den kvinnliga befolkningen. Vari ligger problemet att denna erfarenhet lever sida vid med den erfarenhet som är Heberleins? Inte ska väl minoriteten hålla tyst för att man inte ska få fel uppfattning om majoriteten?

FAKTA:

Malin Lindroth är författare och kulturskribent och medverkar regelbundet på GP Kultur.