Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: Peter Knutson

Anna-Karin Wyndhamn: Makthavarna tiger ihjäl kritiken i ”Genusdoktrinen”

I boken ”Genusdoktrinen” riktas hård kritik mot makthavare för att ha upphöjt genusvetenskap till sanning på universiteten.
Men svaren uteblir. Myndigheterna leker tysta leken och journalisterna underlättar deras strutsbeteende. Det menar "Genusdoktrinens” ena författare, Anna-Karin Wyndhamn.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

LÄS MER: Recension: "Genusdoktrinen" av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn

LÄS MER: Recension: "Genusdoktrinen" av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn

Vill vi verkligen ha politiserade universitet? En styrning av forsknings innehåll? I Genusdoktrinen har jag och min medförfattare Ivar Arpi namngett ett stort antal makthavare med ansvar för universitet, forskningsråd och regering. Tillsammans förfogar de årligen över skattemiljarder som fördelas inom högre utbildning och forskning. Vi visar hur dessa driver på för att låta extrema idéer få allt större genomslag i forskningen och utbildning. En månad har förflutit sedan boken utkom. Det är tydligt att dessa nyckelpersoner, de som faktiskt bär ansvar, har bestämt sig för att tiga ihjäl kritiken. Så att man kan fortsätta som om ingenting hänt. Det står också klart att journalister tänker underlätta deras strutsbeteende.

Vem?

Eva Anna-Karin Wyndhamn, född 3 februari 1976, är en svensk pedagog, debattör och programledare. Aktuell med boken ”Genusdoktrinen” som hon skrivit tillsammans med Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi.

Jämställdhetsmyndigheten ställde inte upp på intervju när vi tog kontakt med dem i arbetet med boken. Däremot har man skrivit en artikel som heter “Frågor och svar om jämställdhetsintegrering och Genusdoktrinen” som ligger på myndighetens intranät. Jämys presschef erkänner dock att han inte ens hade läst boken innan han skrev dokumentet, vilket förklarar varför det är fullt med felaktiga påståenden. Men dokumentet verkar ändå inte ha behövts, eftersom ingen journalist har ringt upp dem. Myndigheten som nu bär ansvar för jämställdhetsintegreringen kan fortsätta som vanligt.

Fredrik Bondestam är föreståndare på Nationella sekretariatet för genusforskning, tidigare ledamot i regeringens expertgrupp för jämställdhet i högskolan och central som rådgivare för hur lärosäten valt att omsätta jämställdhetsintegreringen i praktik. Han ville inte ställa upp på intervju med oss för boken. Efter många om och men lyckades pressavdelningen på Göteborgs universitet övertyga honom att svara skriftligen på några frågor, men svaren var så intetsägande att de knappt gick att använda. Något som hade gått att lösa med följdfrågor, som vi aldrig fick ställa. Han vägrar nämligen konsekvent att prata i sammanhang där han kan konfronteras med kritiska frågor. Därför ställde han inte upp på Kvartals fredagsintervju heller.

Däremot var han med i Göteborgs-Postens märkliga reportage om boken Genusdoktrinen. I GP slog man på stort med bilder på mig, men i själva texten lät man Erika Alm, docent i genusvetenskap, och Fredrik Bondestam vara sanningsvittnen. I bildspråket antyds en konfliktlinje mellan Arpi och mig å ena sidan, och Gunhild Kyle och kvinnohistoria å andra sidan. Någon sådan konflikt existerar inte, vilket vi är tydliga med i boken. Fredrik Bondestam fick häva ur sig att han kunde skriva en hel bok om alla sakfel i vår bok, utan att behöva uppge ens ett enda litet exempel. Som att det var vi som var makthavarna som behövde granskas, och inte han som varit instrumentell för jämställdhetsintegreringen av alla Sveriges lärosäten och forskningsråd. I reportaget förklaras aldrig vad vår vetenskapliga kritik mot genusforskningen egentligen går ut på, däremot fick Alm förkasta kritiken, som GP kanske kände till, men valde att inte förmedla till läsarna. Säkerhetschefen på Göteborgs universitet, alltså min egen arbetsplats, framställer det som att vår bok utgör en säkerhetsrisk. Därför bad han vid flera tillfällen vårt förlag om att få förhandsläsa manuset. Inte heller säkerhetschefen fick någon följdfråga i GP:s artikel på hur ofta han har begär förhandsexemplar av böcker, av säkerhetsskäl. Inte undra på att det är få som vågar yppa kritik mot genusdoktrinen.

Även Chalmers leker tysta leken

Anna Wahl, vicerektor i värdegrund på Kungliga tekniska högskolan, uppvisar samma beteende. Först ställde hon upp på intervju med oss inför boken, men ett par minuter efter att ha pratat telefon med Fredrik Bondestam, bestämde hon sig för att ställa in. Efter det var det omöjligt. Hon ställer inte upp på intervjuer där hon får kritiska frågor. Hon kommer undan med att säga att hon inte har läst boken, vilket hon gjorde i P1 Morgon, där hon i inslaget efter det där vi var med knappt fick en enda kritisk fråga. Återigen valde journalisten att vara hovsam mot myndighetspersonen, men desto mer kritisk mot oss som granskare.

Även Chalmers får lov att leka tysta leken. Detta trots att man inte direkt varit talträngd tidigare om sin gigantiska jämställdhetssatsning – GENIE – för 300 miljoner kronor över tio år. Från Lunds tekniska högskola säger man inget om hur man infört indirekt kvotering. På avdelningen för teoretisk fysik på Uppsala universitet, där man gjort liknande, är det också tyst. Ironiskt nog var det bara Kerstin Tham, på Malmö universitet, som var först ut med att svara oss offentligt. Ironiskt eftersom Malmö universitet knappt förekommer i boken. Men också här, visar det sig när vi fortsatt vår granskning, är genusdoktrinen den röda tråden genom universitetets styrdokument och handlingsplaner. Här finns saker att gräva fram.

I Sverige är universiteten och högskolorna myndigheter och borde ha en skyldighet att svara på kritik och ställa upp på intervjuer. Allra bäst vore förstås om det fanns journalister eller andra som kunde använda boken för att fråga ut föreståndare, rektorer, ansvariga ministrar, dekaner och generaldirektörer. Det kanske kommer. Hittills har många journalister snarare betraktat oss som makthavarna, i stället för de myndigheter vi granskat.

LÄS MER: Den akademiska friheten har kidnappats av genusteorin

Svar från Björn Werner, kulturchef på GP

Vad gäller kritiken Anna-Karin Wyndhamn riktar mot GP:s publicering om Genusvetenskap (Genusvetenskap – från politikerfavorit till bombhot GP 20/6) krävs några förtydliganden:

Den redan i rubriken mycket tydligt uttalade målsättningen med GP:s publicering har inte varit att granska någon part, utan att skildra ett omstritt akademiskt ämne från ett antal åsiktströmningar och över tid. Både Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi såväl som Erika Alm och Fredrik Bondestam får komma till tals för att diskutera men också ha synpunkter på kritiken av genusvetenskapen. Passagen med säkerhetschefen som begärt en förhandskopia av Wyndhamns bok är med för att skildra de laddade stämningarna kring ämnet. Allt ligger helt i linje med den skildrande ansats reportaget har.

Det finns heller ingenting i bildsättningen av pappersversionen av texten som anspelar på en eventuell konfliktlinje. Det enda avvikande är att Wyndhamn, som fotograferats inför reportaget i och med hon som aktuell med nya boken ”Genusdoktrinen”, förekommer två gånger på bild. Övriga personer en gång.

Givet texten tydliga syfte finns det inget märkligt med något av detta. Tvärtom handlar det om gediget reporterarbete: ett komplext ämnes omstridda status över tjugo år skildras här förtjänstfullt genom en rad intervjupersoner och fina grafiska lösningar.

Anna-Karin Wyndhamn lyfter viktiga frågor i sin debattartikel. Att myndigheter är transparenta och hanterar kritik och granskning professionellt en grundläggande demokratisk fråga. Att journalistiken granskar makten lika så. Båda ämnen förtjänar att diskuteras. Lika viktigt är att de görs på rätt premisser.