Att medierna har mer makt över oss än någonsin tror jag ingen längre betvivlar – vi är numera medieborgare, inte medborgare. Våra vardagsliv, vårt innersta men också hela den politiska världen genomspolas på gott och ont av medias budskap och kanske framförallt dess dramaturgi. Det märkliga är att denna samtida makt är så pass ogenomlyst. Ytterst få vanliga människor vet vem eller vilka som äger vad när det gäller tidningar, tv och andra kanaler. Än färre har klart för sig att medier i första rummet är en fråga om annonspengar, inte journalistik. Jag tror inte att många som slår upp denna tidning på morgonen vet att de deltar i bygget av en jättekoncern som omfattar ett tjugotal tidningar runtom i landet, inklusive gratistidningar i Stockholm och bröllopssajter i Kina. Lika litet som den genomsnittlige DN-läsaren vet att hen med sin prenumeration bygger ett imperium som numera är nästan oöverskådligt.
Vanliga mediekonsumenter liknar helt enkelt invånare i det romerska rikets periferier – de vet att någonstans lever kejsarfamiljen sitt liv men det är inte mycket man hör om den.
Jag läser Avstampet; berättelsen om en medie koncerns uppgång och framgång som skildrar mediekoncernen Stampens framväxt ur den lokala enmanstidningen Göteborgs-Posten. Och det som verkligen är slående i Anders Westgårdhs och Robert Johnssons biografi – medieforskaren Stefan Melesko skriver en branschöversikt på slutet – över ett medieimperium är att nästan inte en enda journalist eller en enda läsare är inom synhåll. Det är knappast medvetet från författarnas sida men själva upplägget av denna bok illustrerar på ett nästan kusligt sätt att tidningar i första hand är en fråga om ekonomisk makt. På ett styrelsemöte som äger rum under en ångbåtresa i södra Bohuslän överraskar ledningen med ett beslut som de ombordvarande inte förvarnats om och författarna gör en stor poäng av att kritiken från den grafiska klubbens styrelserepresentant ska ha framförts i berusat tillstånd. Om detta är sant vet vi inte men det är symptomatiskt att det är den enda gång någon röst från den fackliga världen hörs i boken.
Går det att skriva en bok mer uppifrån än så här? Knappast. Vi får veta exakt hur många frukostar per år Peter Hjörne äter med sina döttrar, som en dag ska ärva familjeimperiet och ha den yttersta makten över en enorm liberal åsiktsmaskin. Och allra mest får vi förstås en hjältesaga om Tomas Brunegård, mannen som svepte in från Burger King med frireligiös energi i botten – han är medlem i den märkligt homofoba Göteborgsförsamlingen Smyrna – och drömmer om att en gång skaffa flygcertifikat (vilket han senare gör). I ett avsnitt berättas om hur mycket han tycker om att ta flyget från Göteborg uppåt landet och genom passagerarfönstret blicka ut över sitt växande imperium.
Är boken alltså meningslös? Nej, inte alls. För det första är den trots karaktären av hovreportage väldigt bra skriven med sina typiska new journalismgrepp: ”Tomas svarta Volvo XC 90 rullade vidare genom vintermörkret över Varaslätten. När han körde förbi Vårgårda drog han upp volymen på bilradion…” kan det heta efter en lyckad affär. Ja, i sina bästa stunder blir Stampen story till ett slags Scener ur ett medieäktenskap. Vi får veta att den gamle nestorn Lars Hjörne kan vakna skrikande och med armarna fäktande i luften när han hör om priset på Centertidningarna – nästan två miljarder.
Tomas Brunegård, molnsamlaren Zeus, står dock i centrum. När han anländer som vd på GP 1996 är tidningen i stort sett ännu bara en lokal spelare i händerna på en ätt av liberala tidningslorder. Tjugo år senare har företaget blivit något helt annat än en tidning: ett mediehus, en allt mer omfattande koncern, med en fot i den digitala världen. När författarna beskriver uppköpen, förändringarna av allt från tryckeri till marknadsföring, återupplever en sådan som jag den mediala närhistorien med full kraft: Det är de här åren som ett gammalt tidnings-Sverige med rätt många lokalägda tidningar definitivt smälter bort. Med inspiration från USA – inte minst från hamburgerkedjorna – är Brunegård en av de mest energiska aktörerna i framdrivandet av allt större mediekoncerner. Hans paradoxala styrka är att han inte är tidningsman utan snarare en bergsklättrare som hinner undan tsunamin av tidningsdöd. Hade GP stannat i 1995 års skepnad hade den kanske svepts bort. Växa eller dö, det är det stridsrop som går genom branschen, i Sverige liksom globalt.
Och läsarna kan egentligen bara stå där och beskåda alltsammans. Det är på något vis bortom gott och ont, ja, ett slags marxistiskt historiedrama om ökad koncentration och skalfördelar mitt i en era av våldsam förvandling av produktivkrafterna. Författarna till denna Stampenbiografi skildrar detta drama från högsta kommandobryggan och gör det vidunderligt bra.
De detaljer som saknas är egentligen bara de som rör demokrati och journalistik. För om det är så som det sägs i alla högtidstal att den fria journalistiken är ett av fundamenten för demokratin, ja då är det ett problem att så mycket makt över demokratin ligger i händerna på några få mediekoncerner och så litet i händerna på läsare och journalister.
En ny bok om framväxten av mediekoncernen Stampen (utgiven av Stampen). Koncernen äger GP och drygt 20 andra tidningar, tryckerier, liksom flera digitala verksamheter som odla.se, svenskafans.se och familjeliv.se
Göran Greider är född 1955. Verkar som författare, debattör. Är chefredaktör för Dala-Demokraten sedan 1999.
