Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Måsar - en vattendelare.
Måsar - en vattendelare.

Jonathan Bengtsson: Majornas måsar är monster – eller så är jag ett barn

Jonathan Bengtsson bekymras över Majornas måsar och deras volym, men ännu mer över sina egna ovanor.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Att älska Majorna är lätt, att förfäras över stadsdelen är precis lika enkelt.

Det som för tillfället bekymrar mig är våra fiskmåsar. Fiskmåsar är ett diskussionsämne den västsvenske medborgaren länge varit bekant med. Somliga skulle påstå att samma ämne idag är genomlevt och gjort, nästan förbrukat.

Men eländet är dessvärre av den sorten att, avskaffar vi inte skyn och molnen, slår vi inte sönder luftrummets ryggrad, så kommer problemet att finnas kvar.

Det är nämligen något med Majorna, någon geografisk energi eller äcklig planetvinkel, som förvandlar fiskmåsarna. Ute i stan bibehåller de en traditionell form: cancertussiga flygklumpar med näbb. Ett kraxande som uppmuntrar alla delar av nervsystemet som Satan basar över. Men trots dessa egenheter - fåglar i naturlig skala.

LÄS MER: Sopkaos på Tredje Lång – festplats för fiskmåsarna

När jag tittar ut över Chapmans torg har fiskmåsarna i stället växt ut i något annat, något som skulle kunna härstamma från en mycket gammal värld. De ser ut att ha legat och svullnat i vattentunnor med radium och elefantbrosk under flera år. Ögon i exakt samma färg som floden Styx. Två evolutionära kliv från att ha adamsäpple, hatt och vapen.

Ibland stannar fiskmåsarna här, utan förvarning, bara upp i luften och sitter fast en stund. Som om de har hittat en buckla i himlen! Eller skrämt ner naturlagarna i absolut lydnad. Sedan faller de tyst mot något byte.

”De skulle kunna rakt klippa genom buken på en höglandsbuffel”

Ofta iakttar jag dessa måsar från mitt fönster, och jag når alltid fram till samma slutsats rörande deras styrka och brist på samvete: de skulle kunna klippa rakt genom buken på en höglandsbuffel.

Jag inser att mina fågelobservationer är rotade i par enkla ovanor. Jag har för det första blivit lokalpatriotisk. Och värre än så, lokalpatriotisk när det kommer till Majorna. Och ännu en grad upp på skammens barometer ska vi bege oss - även när jag vill säga någonting om Majorna som jag avskyr, i detta fallet måsar, så gör jag denna stadsdel romantisk och overklig.

LÄS MER: Pia Naurin: Måsarna ångrar ingenting

Jag har också en historia av att vrida om min tillvaro till en liten söt saga. Genom kvarter och gator smyger jag ibland som en vaggande husnisse, och så rullar det upp!

Alla bockskäggspundare som skjuter runt på sina terrängcyklar blir runda, sorglösa seriefigurer. Pizzerian, där ingen någonsin har ätit och någon säkert har dött - ett litet dimhöljt tempel. Silverkällan serverar bara fräsande smultronsoda i bägare stora som krukor. Ni förstår.

”Flera delar av mig fantiserar nu om att rikta om Majornas måsar”

Att göra världen barnslig är att göra den liten, god och enkel. Att göra världen barnslig är att skydda sig själv. Att göra världen barnslig fungerar förvånansvärt väl.

Det ska snart börja byggas nya lägenheter nära våra kvarter. Under dagar och kvällar kommer ett energiskt, ondskefullt tillslipande av hus att träda i kraft. Flera delar i mig fantiserar nu om att rikta Majornas måsar - mot nämnda byggarbetsplats.

Plantera en samling vetelimpor under barackfundamenten. Skaka ut ett par säckar rågbullar längs med områdets stängsel. Singla upp en frisk, rak skur med syltkakor i en grävskopa. Slunga upp några vobblande rulltårtor mot maskinhyttarna. Jag mår redan bra av att skriva detta.

Missa inte det senaste från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.