Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Författaren Maj Sjöwall skrev tillsammans med sin make Per Wahlöö böckerna om Beck.  Bild: Johan Nilsson/TT
Författaren Maj Sjöwall skrev tillsammans med sin make Per Wahlöö böckerna om Beck. Bild: Johan Nilsson/TT

Åke Edwardson: Maj Sjöwall skapade den moderna svenska kriminalromanen

Det är Maj Sjöwalls deckare, som inte var deckare utan böcker om brott och samhälle, som fick Åke Edwardson att hitta vägen fram till sitt författarskap.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det är mycket svårt att skriva en bra kriminalroman. Det är inte lätt att skriva en dålig heller, tror jag, men sådana diskuterar vi inte här i någon detalj. Jag skriver om Maj Sjöwall, som just lämnat de levandes värld. Hon blev 84 år, ett långt liv, betydligt längre än flera av karaktärerna som trädde fram och sedan trädde undan i hennes böcker.

Det är svårt att skriva om död, ond, bråd. Den som arbetar i genren, för en genre är det, kan förledas att försöka dramatisera berättelsen med ett nytt mord på var trettionde sida men det är ett ovärdigt sätt att berätta, en cynisk underhållning, som så mycket i den moderna kriminallitteraturen.

Alla deckarförfattare skriver samma historia: en gåta, ett sökande efter svar, en upplösning. Däri ligger utmaningen. Det är som grunden för blues och rock’n’roll, tre enkla ackord. Utifrån dem kan man skapa odödlig konst eller ren smörja. Många försöker skriva, spela, få hittar till konsten.

Maj Sjöwall skapade den moderna svenska kriminalromanen, tillsammans med sin make Per Wahlöö. 1965 kom ”Roseanna”, den första boken i en serie som under de kommande tio åren skulle bli dekalogen: efter Roseanna följde Mannen som gick upp i rök. Mannen på balkongen. Den skrattande polisen. Brandbilen som försvann. Polis, polis, potatismos! Den vedervärdige mannen från Säffle. Det slutna rummet. Polismördaren. Terroristerna.

1965 var jag tolv år. 1975 var tjugotvå och student vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet och den hösten presenterade jag för min professor ett utkast för en trebetygsuppsats om Sjöwall/Wahlöös dekalog, ”Roman om ett brott”. Professorn var den fruktade Bertil Romberg som hade en totalkalibrerad skitdetektor ständigt påslagen och jag rädd inför mötet, inte bara i största allmänhet utan också för jag här hade fräckheten att försöka föra in deckargenren i litteraturforskningen, som om detta faktiskt var litteratur.

Bertil Romberg gillade omedelbart idén.

Det har gått många år sedan 1975, men Maj och Pers böcker är fortfarande så väldigt värda att lästa, det finns ingenting daterat i dem, inte ens trafiken i Stockholm i debuten Roseanna känns mild och lantlig jämfört med idag, den vrålar på samma sätt då som nu och gestaltningen vrålar sig igenom sidorna bok efter bok, en social poesi på kanten av samhällets avgrund. Det är relativt tunna böcker, befriande tunna, fria från redundans, bara berättelser som måste berättas med alla karaktärer och miljöer och livsöden och relationer på plats och när boken är läst har den blivit större än sitt omfång. Det kallas litterär gestaltning.

">
Maj Sjöwall har varit en stor inspirationskälla för Åke Edwardson. Bild: Per Wahlberg
Maj Sjöwall har varit en stor inspirationskälla för Åke Edwardson. Bild: Per Wahlberg

Maj Sjöwall arbetade mycket med denna gestaltning av karaktär och miljö. Det som för mig kändes närmast förbluffande när jag i början av 70-talet läste alla dittills utkomna romaner i serien i ett svep var hur väl det politiska djuret integrerades. Det är fasansfullt svårt att skriva en roman som också är tydlig i sin blick på samhället och dess utveckling/avveckling/styrning, men som inte för en enda mening blir politisk pamflett, ett brutalt försök att utnyttja romanformen för att publicera en politisk mening. Där upphör all litteratur.

Allt detta tänkte jag på, i ett ursinnigt politiskt Lund hösten 1975. Jag var nybliven redaktör och sekreterare på den röda Smålands Nation, en organisation djupt föraktad av alla de betydligt rödare kommunistiska fraktioner som dagligen arrangerade stormöten på Akademiska föreningen. Också på Smålands var hatet självklart: när jag blev vald till redaktör kom 250 medlemmar, en knapp minoritet var stalinister och DDR-entusiaster i kamp mot vi förrädare som fortfarande trodde på demokratisk socialism.

Där satt jag och läste deckare. Som inte var ”deckare”, ansåg jag. De var just romaner om brott och samhälle. Jag tänkte att om jag någon gång själv skulle skriva vore det spännande att försöka göra som Maj och Per, intresserad av samhället som jag var: gestalta världen ur alla vinklar, ur nya vinklar, men hålla berättarens röst och åsikter utanför.

Det var vad jag gjorde 20 år senare, med en första roman om ett brott. Under åren hade jag tänkt på eget skrivande då och då. Nu var det dags. Det var Maj Sjöwall som fick mig dit. Kriminallitteraturen hade det senaste halvtannat decenniet trivialiserats, blivit någonting folk skrev som hobby. Det var som om alla glömt, som om det formidabla arvet gömts undan. Under 90-talet hittade vi det igen.

Tack för allt, Maj.

Om skribenten:

Åke Edwardson är deckarförfattare, och har bland annat skrivit böckerna om Kommissarie Winter.

Maj Sjöwall (1935–2020), författare och översättare

Skrev tillsammans med maken Per Wahlöö de tio böckerna om Beck, som också filmatiserats.

"Roseanna" (1965)

"Mannen som gick upp i rök" (1966)

"Mannen på balkongen" (1967)

"Den skrattande polisen" (1968)

"Brandbilen som försvann" (1969)

"Polis, polis, potatismos!" (1970)

"Den vedervärdige mannen från Säffle" (1971)

"Det slutna rummet" (1972)

"Polismördaren" (1973)

"Terroristerna" (1975)