Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Mahini visar sorgen i bilder

Att fotografera är inte bara en drivkraft, det är en nödvändighet för Hossein Mahini. I höst kommer fotoboken som ska minna om Backabranden.
- Jag har inte tagit bilderna för att de ska ligga i en låda, säger Hossein Mahini, filmare och fotograf och sedan 1993 ansvarig för Exilfilmfestivalen i Göteborg.
Ändå har mycket av hans produktion genom alla år hamnat i just lådor, efter oändliga ansökningsprocesser för att tränga igenom kommunal och regional byråkrati. Det dokumentära fotografiet som kulturyttring har visat sig ha begränsad framkomlighet när det gäller att hitta utställningslokaler och finansiärer. Därför ligger ännu otryckt material färdigt till en fotobok om iraniers liv i Göteborg och en om människorna som stamgästade klassiska 7:ans ölhall, innan den brann.
Men boken om brandkatastrofen i Backa för tio år sedan ska inte bli liggande på Exilfilmfestivalens kontor, i huset som också rymmer Hagabion.
- Jag är envis, det måste man vara som kulturarbetare, säger Hossein Mahini med ett leende.
I stället för att jaga svårflirtade politiker i kommunen och regionen efter pengar, har han bytt taktik och börjat sälja boken i ännu otryckta exemplar. Så till exempel har nu ABF bestämt sig för att köpa in etthundra exemplar. Oavsett hur stor prislappen blir för Hossein Mahini i slutändan ska boken ges ut.
- Jag måste göra detta. Det är ett tidsdokument, och ett sätt att bevara minnet av människor som direkt drabbades av brandkatastrofen, men det som hände den kvällen är inte bara katastrof för anhöriga och vänner, utan för alla. Vi kommer aldrig att glömma det som hände, det får inte heller samhället göra, säger han.
Den inneboende drivkraften fick honom att ta med sig kameran den natten en god vän ringde och sa att hans son inte hade kommit hem från diskoteket som stod i brand.
- Jag hade kameran med mig, men det var fruktansvärt svårt. Jag kände många drabbade familjer och har tagit bilder som jag aldrig orkat kopiera. Men att behålla dem i minnet, dessa 63 ungdomar, många av dem mina landsmän, det var viktigt för mig.
Sedan katastrofen har Hossein Mahini följt olika ceremonier, begravningar och andra minnesstunder där de anhöriga samlats. Bilderna har nu fått titeln Blue Songs - Göteborg, i boken där de publiceras utan bildtexter, endast med angivelse om datum och plats. Det är så han vill ha det, för att komma närmast sanningen.
- Bilder utan text är så nära sanningen du kan komma. En bildtext blir en tolkning som driver betraktarens tankar, det är oundvikligt.
På bokens omslag ses två ansikten märkta av sorg. En blålila ton täcker det svartvita fotografiet, en förstärkning av titeln som symboliserar flera tankar av Hossein Mahini.
- Dels tänker jag på den violetta färgen huden får av brännskador. Sedan tänker jag på blues, musiken som är sprungen ur en invandrad befolkning, som en symbol för den bakgrund som brandens offer har.
På första uppslaget i boken citeras Oscar Wilde: "Livet är en komedi för dem som tänker, men en tragedi för dem som känner." Därefter följer uppslag efter uppslag med svartvita bilder av sorg.
Många av Hossein Mahinis bilder av katastrofen finns inte med i boken. En stor samling har plockats ut till en utställning, som var tänkt att visas på Stadsmuseet.
Liksom många andra planer han har haft, grusades dessa. Hänvisningar till än det ena än det andra, "man får sällan raka svar, det blir ofta lite diplomatiskt", har fått honom att undra varför så många värjer sig för att ta ansvar för att visa upp det som är smärtsamt. Svaret kan han bara gissa.
- Man vill inte gärna se tillbaka, man vill blicka framåt, även när det gäller ceremonier och minneshögtider. Men folk glömmer inte för att man lägger locket på. Jag tror att det är nödvändigt för oss som människor att minnas saker som de var. Det är därför jag aldrig går någonstans utan min kamera.
Malin Clausson
031-62 40 91 [email protected]

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.