Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Claudio Magris.

Magris skildrar historiens onda kammare

Claudio Magris nya roman är en labyrint över världens ondska. Vidunderligt, tycker Sinziana Ravini.

Bok

Roman
Claudio Magris
Åtalsgrund saknas
Forum
Översättning: Barbro Andersson

Claudio Magris, den ständigt Nobelpristippade, mitteleuropeiska giganten har kommit ut med en av de vidunderligaste romanerna jag någonsin läst. Handlingen utspelar sig i Trieste och bygger på en verklig person som hette Diego de Henriquez. Denne var besatt av vapen, och samlade på allt som kom i hans väg, med syftet att bygga ett gigantiskt museum över kriget. Varför? För att döden passar på museer. Varje utställning är ett stilleben där ansikten likt frukter, plockas från träden och läggs på tallrikar. Det må låta groteskt, och det är det också.


Romanen är uppbyggd som en labyrint över världens ondska, med en rad dramatiska kurvor som tar läsaren in i historiens mörkaste kammare. Labyrintens minotaur är inget mindre än Italiens egna förintelseläger, la Risiera, som låg i en gammal risfabrik. Den fasansfulla krematorieugnen som slukade tusentals judar och systemmotståndare, sammanflätas med Hitlers födelsedagsfest på slottet Miramare. De barbariska berättelserna blandas med detaljrika beskrivningar av föremål, objektet innehåller både sig själv och de historier det kan ha varit upphov till.


Romanens fanatiske samlare är en obotlig idealist. Han vill visa att kanoner, bomber och missiler är harmlösa leksaker. Att ”döden är en illusion, ett delirium framkallat av rädsla, av hjärnan som tror att den kan döda och dö”. Samtidigt är han övertygad om att man i framtiden kommer bli så skicklig i sin krigsföring, att man kommer kunna aktivera vulkaner och jordbävningar. ”Apokalyps inom räckhåll för alla”. Han inventerar därför krigets orättvisor med en profets raseri, i hopp om att komma ikapp framtiden, visa vilken värld vi är på väg mot. Han inser inte att hans absurdistiska krigspalats håller på att förvandlas till en apoteos, ja, rentav en iscensättning av dödens oundvikliga seger. Museet kommer därför också bli hans grav.


1974 påträffades den riktige Diego de Henriquez död, med en preussisk pickelhuva på huvudet och en samurajmask för ansiktet. En brand hade anlagts i museilagret. Vem låg bakom branden? Han själv eller de som ville sopa undan spåren? Ingen vet, och som romanens mycket ödesmättade titel antyder – åtalsgrund saknas. Även Claudio Magris galne samlare går samma öde till mötes.


I en intervju, har Magris förklarat att han brukar bygga sina historier som en mosaik, där varje bit motsvarar en bit av verkligheten. Han sätter sedan ihop dessa verkligheter, för att komma åt en djupare sanning om mänskligheten. Det är för honom lika viktigt hur mycket en okänd man betalade för sina byxor i en liten butik, som vad Goethes första förälskelse hette.


Magris maniska fascination för detaljer, hans täta stil och svindlande tidsresor, påminner i sina bästa stunder om Sebalds romaner. Men ibland blir historierna för fragmentariska och han växlar lite för snabbt i associationsbanorna, för att man skall kunna hitta identifikationsytor och känna empati med de enskilda offren. Ja, även solen har sina fläckar.


Magris har varit en flitig debattör vad gäller de senaste årens migrationsvågor. Jag hoppas att han en vacker dag kommer ta sig an detta svåra ämne, för om det är något han alltid lyckas med, så är det att greppa tragediernas polyfona och mångbottnade dimensioner.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.