The theater of methodology. Outline of a theory of pratice. The self as a center of narrative gravity. Det är titlarna på tre (av nio) teckningar som är en del av Magnus Bärtås separatutställning på Konsthallen. Utställningen sammanför retrospektiva verk från tidigt nittiotal med nya utifrån en samhörighetsprincip och ovanstående titlar framstår som möjliga spår för att upptäcka utställningen och även Bärtås hela konstnärskap.
Precis som Bärtås själv arbetar med att lösgöra texter från sitt sammanhang lossar dessa titlar från pappret och skapar en brygga in i den värld av berättelser som Bärtås både bygger och sönderdelar i sina olika verk. Intresset för de biografiska berättelserna – möjligheter och omöjligheter – är genomgående i utställningen liksom i Bärtås avhandling från (2004) You told me.
Bärtås har medvetet valt att inte arrangera om den givna ytan i Konsthallen till fördel för sina egna verk, utan bejakar istället lokalen som den är genom att placera in verken som gäster – eller spöken – för att betona deras tillfällighet. I stora salen visas två verk; De besvikna och Förorättade, som framstår som betydligt mer monumentalt än Funktionärer deltagare medborgare individer på motsatt vägg.
Det förra är ett arkiv; en förteckning av porträttbiografier som inte berättar mer än vad ett ansikte visuellt kan uttrycka av besvikelse. Men besvikelse tolkad genom stearin, och därmed om inte förvriden så åtminstone förändrad – omberättad av materialet; först fotografiet, sedan tryckpressen och så slutligen den droppstearinmetod som de flesta av oss prövade i barndomen. Stearin droppas över ett fotografi och när man sedan lyfter upp det stelnade porträttet är det en spegelvänd bild av originalet som förseglats i stearinet.
I Bärtås installation är de 1444 porträtten upphängda på tråd från golv till tak och i en sådan oöverskådlig mängd att den individuella besvikelsen uppgår i en kollektiv beklagan som sjunger (främst) de privilegierades missnöje. Några av vittnesmålen är dock giltiga för offentlig beklagan, inte minst de som rör rasism. De övriga visar snarare att vi i Sverige knappast har mycket att orera om när det gäller att klaga.
Verket är i hög grad ett förverkligande av frågan vem kan få en biografi, något Bärtås intresserat sig för i många år. Vem som helst, är således Bärtås svar. I det här fallet behöver man faktiskt bara vara förorättad.
Den senare är ett verk producerat för denna utställning. Förvisso får man inte vidröra det, men ändå framkallar bildväggen en taktil förnimmelse. Bärtås har först sönderdelat vad man skulle kunna kalla »tantbroderier» för att sedan foga dem samman igen, men inte i traditionella mönster utan som ett blommigt och eget typsnitt.
I filmen The Strangest Stranger, utställningens mest mångbottnade verk, talar Jonnie Walkers (e g Joni Waka) judiska identitet om just denna identitet genom ett ständigt mångfaldigande av jagberättelsen. Att berättarrösterna tillhör såväl en japansk kvinna som en israelisk man både fastställer och omformar den tämligen fantastiska berättelsen om Walkers liv. Grundberättelsen om jaget som Japans sista ättling till de fördrivna sefardiska judarna växer till att innefatta också andra berättelser, inte minst genom de iscensättningar av kärlekshistorien med Kafka (e g Pathie) som Walker i senare delen av filmen gifter sig med.
Också i denna ceremoni aktualiseras hans ursprung som jude från Manchuriets kosmopolitiska metropol Harbin samtidigt som den japanska omgivningen och Kafkas afrikanska ursprung vävs in i berättelsen om det lyckliga – och genom berättelsen möjliga – homosexuella äktenskapet i ett land där en sådan förening enligt lag är förbjuden.
Filmen om Walker – konstnär och närmast legend i Japan – är något av det mest fascinerande jag sett. Att Japan inte är fritt från antisemitism framstår som tydligt, men att Walker med en zenbuddists övertygelse om vikten av att vara sig själv också trotsar den framstår som lika tydligt. Det är med beslutsamhet Walker och Kafka också övertrumfar homofobin och dess inverkan på deras både fantastiska och förtvivlade kärlekshistoria, kantad av fängelsevistelse, fördrivning, rättegång och nio års kärlek över telefonledningar. Bland annat iscensätter de en ny version av hur de möttes - och därmed också hur de ska leva samman.
Det är inte bara rörande att se Kafka komma i en upptäcktsresandes (för)klädnad över vulkanen för att söka den sista juden i Japan utan också uppviglande i ordets mest positiva bemärkelse. Här ger vi inte vika! Vi kan skapa vår egen berättelse. Vi kan lägga till utan att dra ifrån. Fiktionen är därmed inte en lögn som ska täcka över sanningen, utan en fiktion som lever upp till kärlekens sanning och dess vikt.
Bröllopet handlar så om överlevnad och fest, men återigen också hur man tacklar fördomar. Klädedräkterna de väljer utgår från andras fantasier om vilka de är, fantasier de på så sätt tar makten över. Filmen ställer frågor kring var som är sanning och vad som är fiktion och hur man genom berättelsernas hjälp kan befria sig från förtryck, åtminstone på ett individuellt plan.
Att berättelserna kan ta oss långt men inte hela vägen till frihet blir dessvärre övertydligt när Kafka spelar upp japanernas rasism genom att visa hur de håller för näsan eller täcker för sina ansikten med näsdukar när han kommer ut på gatan, nyduschad och underbar. De tycker att han luktar. Att hans mörka hud luktar. Om alla vore lika kloka som Walkers mamma som med Davidsstjärnans hjälp och släktens rubiner införlivar Kafka i sin krets och därmed ger honom ett hem i kärleken – och sig själv sinnesro – vore världen bättre.
