Magisk realism i två världar

ANNONS
|

Poeten och romanförfattaren Elisabeth Rynell har tidigare skrivit mystiskt vackert och allvarsamt om skogen, ensamheten, kärleken och själens svartaste hålor. I den nya romanen Hitta hem finns också detta mörka, magiska djup - som är skogens och själens. Den består av två parallella historier, som båda handlar om barn som söker sig ut ur en barndomsvärld av oförklarlig mystik och hotfull ensamhet, mot en av dem själva vald ny gemenskap som kan förtjäna namnet hem.

Det är två flickor med märkliga namn - Hild och Mala. Inneslutna i varsin historisk miljö, där de känner sig som främlingar.

Hild föds i det moderna, optimistiska och rationella nittonhundrafemtiotalet, och tillbringar sin barndom i olika nybyggda svenska förorter, med en kolerisk intellektuell pappa och en ödmjukt besviken hemmafrumamma. Redan i treårsåldern börjar hon söka efter ett nytt hem, och en ny verklighet: Får jag komma in till er? Får jag äta mat hos er? frågar hon troskyldigt, så snart hon når upp till ringklockan på främmande människors dörrar.

ANNONS

Mala lever i ett Sextonhundratalssverige där den luthersk-evangeliska kyrkan blivit ny statsreligion, och människor som längtar efter de förbjudna helgonen söker sig till hemlighetsfulla gamla kapell och illegala kloster långt inne i skogarna. Mala, som är moderlös, bor med sin far - en frändelös särling och smed med dunkel historia. När fadern blir mördad ger hon sig ensam iväg på en vandring norrut, mot det fjärran berg han nämnt som sin hembygd. På vägen träffar hon andra rotlösa, vandrande människor - konstiga gummor, en kyrkolös predikant, en man med främmande tungomål och en flyende pojke som blivit stum av skräck.

De två historierna turas om att låta sig berättas genom hela boken - en bit av den ena, och sedan en bit av den andra - utan att någonsin smälta samman.

Berättelsen om Mala är sträng och skön. Den berättar enkelt om ondska och godhet, mörker och ljus. Och om en flicka som ständigt följer sin inre röst, eller intuition, och hela tiden gör rätt och hittar rätt.

För den som var barn på 1950-talet är berättelsen om Hild ett underverk av igenkännande. Exakt och känsligt, med en underton av mystik och ett stråk av ironi, berättas om barnet och dess plats i ett nykläckt modernt välfärdssamhälle som drivs av rationalism, förändringsmani och hygien. Barnets magiska värld är hotfull och hotad. En gåtfull, ohygienisk forntid som de vuxna inte ser drar fram över fälten bortom höghusen. Modernitetens välskötta barn lider av existentiell ensamhet och ångest i en idyllisk verklighet där de vuxna inte kan förstå deras sanslösa rädsla för bergatrollet i Tomtebobarnen. När Hild börjar skolan får hon lära sig att Jesus och Gud är det enda mytiska och mystiska som får existera. "Gud var liksom fridlyst, han var av någon anledning tillåten, fast ingen hade sett honom", konstaterar hon. Och levererar sedan en svidande kritik mot den civilisation som har berövat barnen inte bara älvor, tomtar och troll utan också luffare, bryggarhästar att ge socker åt och små lamm att krama. Och i utbyte endast givit dem äckliga skolluncher och hygien.

ANNONS

Från den stunden blir också berättelsen om Hild allt mindre mystisk och allt mer realistisk.

Hon växer upp till en obstinat tonåring som frigör sig från föräldrarna och far till London, på jakt efter kärlek och ett eget liv. Barndomens myter har förvandlats till metaforer, och det enda stora hotet på hennes vandring mot vuxenhet är den egna naiviteten - som när hon av idealitet och generad korrekthetssträvan följer med en främmande, aggressiv kille till en okänd plats. Och låter sig bli ett offer. Det är nästan banalt.

Men berättelsen om Mala fortsätter att vara mytisk. Hon är en renhjärtad hjältinna som aldrig kan bli naiv - eftersom hon lever före rationalitetens tidevarv. Därför kan det inte heller finnas någon ironi eller humor i berättelsen om henne. Hon är en legend att drömma om, men inte att känna igen sig i, eller le åt.

Att dessa två så olika berättelser kan flyta fram parallellt och stärka varandra utan att blandas är också ett slags mysterium. Elisabeth Rynells roman är experimentell på ett fundamentalt och oskrytsamt sätt. Utan åthävor och tillgjordhet. Den är två spännande berättelser som läsaren själv får binda samman. Den är poesi.

Elisabeth Rynell

Född:

Arbetar som:

Debuterade:

Slog igenom:

Har också skrivit:

ANNONS