Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Maggie Nelson briljerar bortom Trumpland

Genreöverskridande briljans, konstaterar Hanna Jedvik efter att ha läst Argonauterna.

Bok

Sakprosa
Maggie Nelson 
Argonauterna
Modernista
Översättning: Karin Lindeqvist

Det är den tredje helgen i mörka november. Jag läser Maggie Nelsons bok Argonauterna. För en och en halv vecka sedan vann Donald Trump presidentvalet i USA och jag tänker att vi aldrig kommer att förstå varandra i den här världen. Hur ska vi någonsin kunna mötas? Den verklighet som författaren, poeten och forskaren Maggie Nelson skildrar i Argonauterna är så långt bort ifrån det trumpifierade svartvita förenklande, fördummande och fördömande universum som har dominerat mitt mediala flöde de senaste månaderna. I Sverige och utomlands.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se


Resonemang lika ihåliga som en schweizerost förs på såväl tidningars ledarplats som på nätets mer oregerliga sajter. Överallt gapar skribenter, debattörer, politiker och journalister av häpnad över en valutgång som ingen trodde skulle komma. Trots att vi hela tiden har varit på väg åt samma håll. 

En parallell verklighet


Och så samtidigt. På sociala medier, på bloggar och precis överallt omkring oss finns en parallell verklighet. En verklighet där könsgränser är flytande. Där ingen stämplar pronomen på den som inte har bett om det och där du äger rätten att identifiera dig själv. En modern, bändig samtid i ständig förändring. Som skiljde det hundra år mellan den bakåtsträvande sverigedemokratiska och trumpiferade världsbilden och detta progressiva universum där också Maggie Nelson och hennes intellekt existerar. I sin femte faktabok bjuder hon in oss dit. 

Tillsammans med sin partner Harry Dodge, genderfluid och konstnär, lever hon sitt liv runt Kaliforniens HBTQ-scen. Långt ifrån konventioner och traditionalism. I Argonauterna gestaltar hon hur hennes kropp förändras i samband med en hett efterlängtad graviditet, samtidigt som hennes Harry genomgår testosteronbehandling som ett led i sin transition. Hormonerna river i deras kroppar, som får ny form allt eftersom tiden går och kirurgin och vården får göra sitt. 

I ständig dialog


Maggie Nelson skriver personligt och i ständig dialog med genus- och queerforskningen. Hon berör även det filosofiska, det existentiella och det lyriska. Jag klottrar en A4-sida full: filosofen Ludwig Wittgenstein, poeten och författaren Gertrude Stein, queerteoretikern Judith Butler, litteraturforskaren Susan Fraiman, litteratur- och genusforskaren Julia Kristeva, psykoanalytikern Donald W. Winnicot, författaren och aktivisten Susan Sontag, författaren och poeten Michael Ondaatje och så vidare. Någonstans där ger jag upp och börjar istället ringa in de forskare och författare som befolkar Argonauterna. Även det blir för många för att jag som kritiker ska kunna föra något djupare resonemang utifrån dessa tänkare i relation till bokens innehåll. Eller kunna göra Maggie Nelson och den samlade intelligentian i Argonauterna rättvisa. Det gör hon utmärkt på egen hand. 

I centrum för hennes resonemang om kön, identitet, sexualitet, begär, kärnfamilj, böjelser, feminism och rättvisa står den egna privata kärleksrelationen. Utifrån den gör hon avstickare till konstnärsliv, släkten och universitetet där hon undervisar. Det är självbiografiskt, men ingen memoarbok. Det är en essä, men ändå alltför löst hållen för att sorteras in i den genren. Det är lyriskt men inte poesi. 
Argonauterna är helt enkelt 150 sidor genreöverskridande briljans. Vad det gäller såväl tankegods som formuleringskonst. Långt bortom Trumpland. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.