Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Backateaterns nya konstnärliga ledare Lars Melin.  Bild: Anna Tarnhuvud
Backateaterns nya konstnärliga ledare Lars Melin. Bild: Anna Tarnhuvud

Möt Lars Melin – mannen som tar över Backa teater

Efter tretton år som konstnärlig ledare för Backa teater har den hyllade Mattias Andersson lämnat. GP har träffat hans ersättare Lars Melin, som nu ska bära en av världens främsta teatrar för barn och unga på sina axlar.

Du följer klasskompisarna inåt i lokalen. Men egentligen vill du inte vara där. Även om det är en stor lagerliknande låda med gula och svarta väggar känns allt märkvärdigt. Som att man inte får röra sig hur man vill.

Du slår dig ner med de andra. Det brinner i fingrarna för att ta upp telefonen. Du byter rastlöst position. Bänken under dig känns obarmhärtigt stel. När du blir stor ska du bara göra det du vill, tänker du.

Det är i det här läget, när motståndet är som störst, som Lars Melin och hans nya kollegor kliver in. Nu som de ska förtrolla en ung publik med teater.

– Det är inte som med vuxenpubliken som självmant har valt att gå dit. Det ställer oerhörda krav på oss som teaterarbetare. Skådespelarna i synnerhet.

– På något sätt måste man i realtid omförhandla kontraktet man har med publiken. Att hela tiden stämma av hur allt landar. Varje minut, varje sekund. För det går inte att fejka för en ung publik. Tycker de att det är tråkigt bara lägger de sig ner. De sover, gäspar och klagar rakt ut. Eller så kollar de på mobilen, säger Lars Melin.

Det går inte att fejka för en ung publik.

Samtidigt finns det fördelar. För när man inte behöver dra publik går det att tänka på andra sätt. Plötsligt försvinner de kända produktionerna. De som i ärlighetens namn kanske mest görs för att sälja biljetter.

– Det kan vara svårt att locka publik. Man får göra musikaler, farser. Hålla på med någon slags igenkänning, kanske kändisar och sådär. Men med en skolteater som Backateatern behöver man inte kompromissa bort konsten.

– Jag brukar kalla det en kommersiell frizon. En plats där konsten är fri. På den platsen trivs jag. Jag har verkligen valt av konstnärliga skäl att arbeta med scenkonst för barn och unga.

Lars Melin har till stor del vigt sin karriär till barnteatern. Eller ”scenkonst för barn och unga” som han upprepar likt ett mantra. För honom är det nämligen också dans, musik och rörelser.

– Det är fysiskt. En kropp på en scen. Det finns någon slags total existentiell utsatthet i det som jag tycker är så fint.

Genom åren har han spenderat mycket tid på Backa teater. Han kom dit redan 1992 då Eva Bergman var konstnärlig ledare. Hon tog in hela klassen på teaterhögskolan för en uppsättning av Peer Gynt. Lars Melin fick dela på småroller med klasskompisar som Mattias Andersson och Gunilla Johansson.

Jag brukar kalla det en kommersiell frizon.

I drygt tio år var han skådespelare på teatern. Han gjorde pjäser som Brendan Behans ”Gisslan” och ”Sagornas hav” av Salman Rushdie. Dessutom filmades en version av ”Romeo och Julia”, som skulle bli en storfavorit.

– Det är en sådan föreställning där jag kan möta vuxna människor än i dag på busshållplatsen som frågar ”var inte du med där?”

Efter en tid ville han förverkliga sina egna konstnärliga idéer. Han fick möjligheten att regissera och debuterade med Line Knutzons ”Stickor i hjärtat”.

Därefter kom uppdragen löpande och så sent som i våras skulle han ha regisserat ”Färgen från yttre rymden” på Backa. Pjäsen av Emma Palmkvist, som bygger på en skräcknovell av HP Lovecraft, ställdes in på grund av corona.

Lars Melin gick sedermera vidare och blev teaterchef i Jönköping och sedan 2016 har han varit konstnärlig chef över Regionteater väst.

Han vill gärna förtydliga Regionteaterns betydelse. Att det smärtar honom att lämna. Samtidigt har han något av ett flyktbeteende, ett behov av att gå vidare, även om det är jobbigt.

– Varje gång jag får ett regijobb tänker jag: ”Nej, hoppas jag blir sjuk så jag kan sjukskriva mig. Tänk om jag inte klarar det”. Sen väljer jag alltid att göra det ändå.

– När jag regisserar försöker jag själv skapa de där sömnlösa nätterna med kreativ ångest. Där tror jag att jag trivs som bäst på något vis.

Hoppas jag blir sjuk så jag kan sjukskriva mig.

Det fanns dock oväntade svårigheter med att återvända till Backa teater.

Lars Melin är nämligen en djupt passionerad fågelskådare. Två gånger per år åker han med brorsan Bo och vännen Andreas till Öland. Fyra dagar i streck letar de efter spännande arter. Det är en meditativ upplevelse som ger möjligheten att ladda om för ett nytt halvår av teaterarbete.

När det var dags för den sista anställningsintervjun på Backa teater kom ryktet – en orientpipare i Torslandaviken!

Fågelskådarna blev som tokiga. En ny art för Sverige som bara hade setts i Europa tre gånger. Plötsligt befann den sig på Hisingen.

– Jag funderade på om jag skulle ställa klockan på fyra och dra iväg innan mötet. Sen kände jag bara ”nej men Lasse kom igen nu... koncentrera dig på vad som är viktigt”. Dessutom tog min dotter studenten dagen efter, vilket jag höll på att fixa i ordning. Jag kom förstås fram till att dotterns student är viktigare än en fågel.

Lars Melin fick tjänsten och nu ligger det på honom att förvalta Backa teaters goda rykte. Han ska snöra på sig samma skor som den legendariska Eva Bergman och den uppburne dramatikern Mattias Andersson.

Ändå verkar han inte allt för stressad. Han säger att teatern är så mycket mer än chefen. Att det är hela personalstyrkan som skapar innehållet. Det är det unika med Backa teater.

Närmast ska han nu sätta sig ner med personalen och tillsammans ska de rita ut vägen framåt. Han påpekar att de brister han kan ha, som att han saknar de internationella kontakter hans föregångare haft, kommer att kompenseras av kompetensen som redan finns på plats.

Jag ser ju unga människor som fullständiga människor.

Själv för han med sig andra kvaliteter. En stor mängd erfarenhet av teaterns olika roller. En tramsig lekfullhet som leder in i allvaret. Men också en lust att skapa något helt unikt. Något som väcker tankar och ställer svåra frågor som hänger kvar, långt efter att föreställningen är slut. Något som engagerar.

Lars Melin ogillar det tillrättalagda, där alla svar ges. Han är själv inte intresserad av den ”perfekta” produktionen utan vill att det ska skava.

– Jag ser ju unga människor som fullständiga människor. Det spelar ingen roll om man är 6, 15, 18 eller 62 år. Man bär på lika djupa existentiella frågeställningar, tankar och känslor.

De svåra frågorna menar han också att han har med sig i sitt chefskap.

– Det är som en relation. Man måste våga riskera sitt förhållande ibland. Jag har varit gift nu i tjugo år. Då måste man ibland riskera att ligga där på natten vid halv fyra och vara helt ärliga mot varandra. Det orkar man inte med varje år, men kanske var tredje?

Lars Melin

Ålder: 53 år

Familj: Fru, två barn och två katter.

Yrke: Konstnärlig ledare och regissör på Backa teater

Tidigare: Teaterchef, regissör och skådespelare

Favorituppsättning: Suzanne Ostens uppsättning av Jane Bowles pjäs ”I lusthuset” på Unga Klara 1988. ”Jag har inte blivit så påverkad av en föreställning någon gång.”

Favoritfågel: Härfågel. ”En sagolikt vacker fågel som endast häckar på några få platser i Sverige.”

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.