Nyligen återinvigdes Neue Nationalgalerie i Berlin. Efter sex år av renoveringar är därmed arkitekten Ludwig Mies van der Rohes sista och kanske också viktigaste verk åter tillgängligt för besökare. Med sina höga glasfasader och enorma tak av stål överträffar byggnaden museets samlingar i attraktionskraft, samlingar som haltat sig fram genom den moderna konsthistorien efter nazisternas härjningar i depåerna och andra världskrigets allmänna förödelse.
LÄS MER:Gerhard Richter donerar Förintelsekonst
Den stora öppningsutställningen med konst från 1900 till 1945 imponerar ändå och erbjuder en omtumlande tidsresa genom några av de mest upprivande epokerna i Europas historia. Indelad i 13 avdelningar som speglar samhällets utveckling har kuratorerna skapat en politisk och samhällelig kontext som också gör att ny, konsthistorisk forskning smidigt kan ta plats bland gamla bekanta som Picasso, Otto Dix och Ernst Ludwig Kirchner.
LÄS MER:Recension: Iron Maiden – ”Senjutsu”
Nu får till exempel Hilma af Klint en relativt framträdande plats bland sina manliga kollegor. Att hon bara är representerad genom utlån visar däremot på ett tredje problem med samlingarna som Neue Nationalgalerie inte är ensamt om, nämligen blindheten inför kvinnliga konstnärskap.
Genom att också framhäva Lotte Laserstein, för att nämna en annan kvinna med band till Sverige, eller peka på den tidigare så uppburna expressionistgruppen Brückes tvivelaktiga intresse för kolonial rovkonst och minderåriga nakenmodeller, lyckas ändå Neue Nationalgalerie återger den konsthistoriska forskningens utveckling under de åren då museet varit stängt.
LÄS MER:Fatima Moallim hyllas som stjärnskott inom svensk konst
Den moderna konsten har visserligen inte saknat plats i Berlin under den här tiden. Museet Hamburger Bahnhof, med inriktning på samtidskonst från 1960-talet och framåt, har också disponerats av Neue Nationalgalerie som ersättningslokal.
Så kom till exempel den uppmärksammade Emil Nolde-utställningen till 2019 där den tyske expressionistens nazisympatier avslöjades som mer djupgående än vad som tidigare varit känt.
Något som fick Angela Merkel att plocka ner en målning av konstnären på sitt kontor.
Trots det märks det att Mies van der Rohes arkitektoniska ikon vid Potsdamer Platz har varit saknad. Biljetterna för de första två veckorna är nära nog slutsålda. Och på granitplattformen runt byggnaden vandrar besökare lika fascinerade av att glasfasaden ännu inte har några fingeravtryck, som av amerikanen Alexander Calders skulpturer i den stora entréhallen direkt innanför.
LÄS MER:Recension: ”Lethe” av Maria Hall på Galleri Hammarén
Att ta fram de över tre och en halv meter höga fönsterrutorna i enlighet arkitektens original föll förresten på en kinesisk glastillverkare – den enda i världen som kunde utföra uppdraget. Renoveringen, som letts av brittiska stjärnarkitekten David Chipperfield, anses också i övriga delar vara mästerligt utförd och ägnas en egen utställning i huset tillsammans med byggnadens tillkomsthistoria.
Där förbereds man också på Museum des 20. Jarhunderts, som ska öppna invid Neue Nationalgalerie om fem år. Schweiziska Herzog & de Meurons spektakulära ”lada”, som museet redan kommit att kallas, är ännu bara en rörig byggarbetsplats. Men speglar mer än väl Berlins ohejdade önskan om att en dag kunna mäta sig med konstmetropoler som Paris, London och New York.
LÄS MER:Recension: ”Brännpunkt Europa. Nysakligheter 1919–1939” på Göteborgs konstmuseum
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
