Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/5

Många visioner för stad med växtvärk

GP:s arkitekturskribent Ola Nylanders serie om Göteborg har nått första hälften av 1900-talet. I en tid då Göteborg växte så att det knakade blev bostadsbyggande en central fråga och skillnaderna mellan de minst och de mest bemedlade sattes på kartan i dubbel bemärkelse. Visionerna för stadens hus ändrades också beroende på vem som satt vid ritbordet.

Inledningen av 1900-talet var en expansiv tid för Göteborg. De göteborgska varven Götaverken, Lindholmen och Eriksberg utvecklades till stora företag med 1000-tals anställda, liksom de växande rederierna Broströms, Transatlantic och Svenska Lloyd. Tillsammans med hamnen var det ett nav kring Göteborgs utveckling. Tyngdpunkten i Göteborgs industri låg i alla textilindustrier, men från 1910-talet var verkstadsindustrin det som dominerade. 1904 startade Olof Kjellberg ESAB vars unika elsvets revolutionerade varvens produktion. SKF som startade sin verksamhet 1907 blev snabbt en av de stora industrierna i Göteborg. 20 år senare rullade den första Volvon ut ur fabriken på Hisingen. 

För att klara allt större båtar och volymer byggdes hamnen ut. På Hisingen tillkom Sannegårdshamnen 1910, Frihamnen 1922 och vid Färjenäs utvecklades Rya oljehamn 1930 för den allt större importen av olja. Stigbergskajen stod klar 1925. Länge var den smala Hisingsbron från 1874, den enda förbindelsen mellan Göteborg och Hisingen. 1939 invigdes Göta älvbron. 

Göteborg var en segregerad stad. Den snabbt växande arbetarbefolkningen bodde i Haga, Olskroken, Annedal, Masthugget, Majorna och Landala. Intill varven tillkom nya arbetarstadsdelar som Brämaregården och Rambergsstaden. Under 1600- och 1700-talen bodde stadens rikaste vid någon av Hamngatorna innanför vallgraven. När Stora Nygatan byggdes kring 1850 blev det snabbt en fin adress. Särskilt för många av de judiska familjer som kom till Göteborg. De nya villorna som byggdes i Lorensberg under 1910-talet blev hemvist för Dan Broström och andra toppar inom Göteborgs näringsliv. 

Allt färre bodde i den gamla delen av Göteborg, innanför vallgraven. Östra Hamngatan och Kungsgatan blev stadens stora butiksgator, medan Västra och Södra Hamngatorna blev bank- och kontorsgator. Kanalerna användes inte längre för transporter och Östra Hamnkanalen, från Brunnsparken till Kungsportsplatsen fylldes igen 1900. Västra Hamnkanalen fylldes igen 1905. Kanalernas stillastående vatten luktade illa och ytan behövdes för de nya elspårvagnarna som började köras 1902. Med så torftiga argument kunde unika delar av 1600-talets Göteborg suddas ut. 

Trots att nya stadsdelar som Änggården, Örgryte, Bagaregården och Kungsladugård byggdes ut så räckte det inte till för alla som flyttade in till Göteborg. Staden växte snabbt, från 100 000 invånare år 1888 till 200 000 år 1910. Det var bostadsbrist och mycket låg bostadsstandard. Politikerna stod handfallna inför bostadskrisen och förlitade sig till att donationer och privata företag skulle ordna bostadsförsörjningen. När jämförande statistik kunde göras i början av 1900-talet konstaterades att svenska bostäder i yta och standard tillhörde dom allra sämsta i Europa. 

Landshövdingehusen dominerade i Göteborgs arbetarstadsdelar. Den typiska bostaden för barnrika arbetarfamiljer var en hyresrätt på ett rum och kök i ett landshövdingehus. En av alla trångbodda var Karin Andersson som växte upp i en enrumslägenhet på Lindholmen med föräldrar och tio syskon. Med hjälp av arkitekturforskaren Solveig Schulz, har Karin på en lägenhetsplan, ritat in alla de möbler familjen använde. Ett dokument över trångboddhet. På kvällen fick lägenheten arrangeras om så att alla skulle få en plats att sova. Sen samma procedur på morgonen då sovplatser fick stuvas undan.

Föräldrarna och ett barn sov i den stora sängen. I en mindre järnsäng sov ett av de minsta syskonen. Två syskon sov i en sticksoffa. Två andra syskon samsades om en så kallad dragspelssäng. I en järnsäng sov fyra syskon tillsammans. Den sängen restes mot garderoben dagtid. I kökssoffan sov två syskon.

Fackföreningar, hyresgästföreningar, nykterhetsloger, bostadsorganisationer var exempel på olika sätt för arbetarna att kämpa sig till rättigheter och bättre villkor. 1882 i en lokal på Brogatan, Pustervik, höll skräddaren August Palm ett tal om socialism. Det var upptakten till bildandet av Arbetareklubben i Göteborg, 1884. Det var Sveriges första socialdemokratiska organisation. Samma år bildade typograferna den första fackföreningen i Göteborg. 

1900-talet inledande år var dramatiska år runt om i världen. Ryssland, Tyskland och Finland skakades av revolutioner och inbördeskrig. 1917 var det kravaller i Göteborg och andra svenska städer. Hårda ransoneringar under första världskriget, samtidigt som livsmedel exporterades till bland annat Tyskland, gjorde att det blev brist på mat. Sluga affärsmän lagrade livsmedel och gjorde sen grova vinster då priset på mat sköt i höjden. Folk gick hungriga och det blev till slut upplopp då arbetare krävde mat. 5 maj 1917 plundrades ett 50-tal butiker i Majorna, Haga och vid Redbergslid. Militär från Kviberg gjorde kavallerichocker med dragna sablar för att skingra folksamlingarna.

Dagen efter samlades 1000-tals personer utanför Olof Asklunds bageri vid Övre Husargatan och tvingade butiksföreståndaren att sälja bröd utan kuponger. Samtidigt plundrades ett par intilliggande butiker på mat. Oroligheterna fortsatte med sammanstötningar mellan militär och arbetare i Masthugget, Nya Allén och Pustervik. När oroligheterna bedarrat sattes Folkkök upp där nödställda fick mat.

Även bostadsbyggandet drabbades av krigsåren. Byggkostnaderna steg och produktionen av nya bostäder minskade. Det fick till följd att även hyrorna ökade dramatiskt. I Göteborg inrättades nödbostäder för bostadslösa i bland annat Djurgårdsskolans gymnastiksal. Enkla paviljonger för bostadslösa uppfördes och fick snabbt öknamn som Indianbyn i Klippan eller Negerbyn i Sandarna.  

En betydelsefull person för Göteborgs utformning under tidigt 1900-tal var Albert Lilienberg som 1907, 28 år gammal, anställdes som förste stadsingenjör. Lilienberg planerade under 1910- och 1920-talen de nya stadsdelarna Änggården, Bagaregården, Landala, Örgryte, Lorensberg, Johanneberg och Kungsladugård. I stället för att som tidigare bygga ut rutnät staden fick naturen styra gatornas sträckning och kvarterens utformning. Upplevelsen av stadsrummets omslutenhet i smala, gärna krökta gator och öppenheten i storslagna platser och variation i stadsbilden ersatte den klassiska stadens upprepning av likadana gator och kvarter. Stadsbyggande har en viktig konstnärlig del och handlar inte bara om teknik, menade Lilienberg. Stadens rum måste byggas så att människor känner sig lyckliga och säkra. 

I Kungsladugård med stadsplan från 1922 finns vackra gaturum med variation i gatutyper och hushöjder, från breda boulevarder och monumentalbyggnader till svängda smala gator och villabebyggelse. Gatorna är behandlade som rum, med golv och väggar. Husen – väggarna – möter gatorna direkt vid trottoaren – golvet – ibland med förgårdsmark. Träd, häckar, plank och staket, allt är en del av gaturummets gestaltning. De större gatorna har alléer som delar in gaturummen mindre delar – rum. Exempelvis har Älvsborgsgatan en mittdel för spårvagnstrafiken, markerad med en allé, som på ömse sidor är omgivet av rum för bilar och gående, mellan träden och husen. 

I avsaknaden av statlig bostadspolitik blev olika kooperativa lösningar ett sätt att klara bostadsproblemet. 1923 startade Hyresgästföreningen HSB. Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening. HSB tog sig an bostadsbyggandet på ett nytt sätt och insåg att arbetare med ofta stora familjer behövde rejäla bostäder med bra kök. Ett eget badrum var också viktigt då många hade smutsiga och tunga arbeten. HSB såg till behovet istället för efterfrågan. HSB:s bostadsidéer blev omdiskuterade och många högerpolitiker ansåg det var onödig lyx med eget badrum för en arbetarfamilj. 1926 var det inflyttning i det första HSB huset på Sofiagatan i Bagaregården. 

Omgående blev HSB en ledande bostadsbyggare och snart började andra företag bygga med liknande standard. Lägenheterna som byggdes under 1920-talet i Kungsladugård hade vatten, ibland bara kallvatten, i varje kök och eget wc, ibland delat med grannlägenheten. Husen värmdes upp av en modern värmepanna med radiatorer i varje lägenhet. När sen HSB introducerade sopnedkasten kunde gårdarna frigöras, från att vara illaluktande, trånga och mörka bakgårdar med vedförråd, utedass och soprum, till att bli storgårdar med lekytor för barnen och vackra trädgårdar för de boende. 

Under 1930-talet kom nya arkitekturideal genom Funktionalismen. 1932 fick Göteborg fick en ny stadsplanechef då Uno Åhrén efterträdde Lilienberg. Åhrén som var funktionalist tyckte illa om Lilienbergs stadsplaner. Johanneberg hade redan börjat byggas efter Lilienbergs ideal, men för Övre Johanneberg tog Åhren omgående fram en ny funkisstadsplan. Genom en promenad längs Pontus Wiknersgatan kan man uppleva ett stycke svensk stadsbyggnadshistoria. Gatan som börjar i Nedre Johanneberg i Lilienbergs stadsplan. När gatan korsar Viktor Rydbergsgatan börjar Åhréns stadsplan med vita, åttavåningar höga lamellhus, med de för Övre Johanneberg så typiska svängda balkongerna som sträcker sig över hörn. 

Ingrid Wallberg startade 1928 eget kontor i Göteborg, och ritade bostadshus i radikal funktionalism, bland annat i stadsdelarna Örgryte och Änggården i Göteborg. Många av hennes funkisprojekt stoppades av upprörda grannar. Med HSB stämde det bättre och 1930 ritade Wallberg ett av de första flerbostadshusen i funkisstil på Fjällgatan 3 i Masthugget. 

1932 bildade Per Albin Hansson en socialdemokratiskt ledd regering. En ny bostadspolitik hade varit en viktig valfråga. En av de första åtgärderna var att bygga Barnrikehus, bostäder för dom värst utsatta – fattiga barnrika familjer. Barnrikehus byggdes på många ställen i Göteborg. Enkla, men moderna bostäder. Ett exempel ligger på Majstångsgatan i Sandarna, granne med de tidigare nödbostäderna. De familjer som flyttade in i Barnrikehusen hade minst tre barn och fick då 30 procent av hyran betald i form av nyinrättade bostadsbidrag. Hade man fyra barn fick man 40 procent av hyran i bostadsbidrag och fem barn eller fler fick man halva hyran betald. De företag som byggde barnrikehus fick köpa marken billigt av staden.

Det är upptakten till Folkhemmet – en guldålder för svenskt bostadsbyggande, som börjar åren efter andra världskriget. Men mer därom i kommande artikel om 1900-talets andra hälft. 

Tidigare delar i serien:

Del 1: 1600-talet

Del 2: 1700-talet

Del 3: 1800-1850

Del 4: 1850-1900

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.