Efter åtta år lämnar Pontus Stenshäll rollen som konstnärlig ledare på stadsteatern.
Efter åtta år lämnar Pontus Stenshäll rollen som konstnärlig ledare på stadsteatern. Bild: Anders Ylander

Mikaela Blomqvist: Många gånger har jag vridit mig i stolen på Stadsteatern

Åtta år av billiga tricks. Mikaela Blomqvist gör bokslut efter konstnärlige ledaren Pontus Stenshälls sista föreställning på Göteborgs stadsteater.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Det är ansträngande att vara konstnärlig ledare på en stor institutionsteater. Skådespelarna stör repetitionerna med fackliga möten, ekonomiavdelningen kräver att man bor på deras upphandlade hotell, ledningen förbjuder en att dricka vin på kontoret, chefen ber en hela tiden följa med ut och segla och en kritiker vid namn Mimmi Blad har åsikter om de uppsättningar man regisserar.

Så kan man sammanfatta innehållet i Pontus Stenshälls senaste och sista pjäs på Göteborg stadsteaters stora scen. Titel och ramhandling är lånad från Franz Kafkas roman ”Processen” men banktjänstemannen Josef K har gjorts om till konstnärlig ledare. Genom sitt chefskap och ovan nämnda omständigheter anser han sig vara utsatt för ogrundade förföljelser. I sista scenen mördas han. Romanens slutmening ekar genom rummet: ”som en hund”. Struken är typiskt nog dess andra del: ”och det vore som om skammen skulle överleva honom”.

ANNONS

Pontus Stenshäll regisserade sin första pjäs på Stadsteatern våren 2015. Samma höst blev han konstnärlig ledare på teatern. Utnämningen förvånade mig eftersom jag hade upplevt hans ”Spår (av Antigone)” som misslyckad. Christina Ouzounidis lyriska pjäs om sexuella övergrepp på unga flickor blev i Stenshälls regi till grovkornig buskis. Repliker av typen “våldtäkt är inte ett ord, det är bilder av det egna köttet sprängt i bitar” förmedlades av skådespelarna som gjorde ironiska grimaser, löjliga röster och dansade runt i masker. Freestyles låt ”Fantasi” spelades på hög volym samtidigt som en filmad våldtäkt av en tonårsflicka projicerades på scen.

De billiga tricks som föreställningen var full av har under Stenshälls åtta år som chef kommit att bli Stadsteaterns signum

De billiga tricks som föreställningen var full av (skräniga musiknummer, kitschig scenografi, en halvslak löspenis som hängde ur en fysiklärares gylf) har under Stenshälls åtta år som chef kommit att bli Stadsteaterns signum. I de sex föreställningar han själv har regisserat har det varit som värst. ”Mephisto” varvade filmade scener med patosfyllda skrik, ”Utvandrarna” dialekthumor med sexskämt. ”Kung Lear” föll sönder i oavsiktligt överspel, improvisationer och musiknummer. ”Herr Puntilla och hans dräng Matti” bestod av legoklossar, radiohits och fyllesvammel. ”Kejsaren av Portugalien” lät huvudpersonen Jan i Skrolycka ta avstånd från Sverigedemokraterna och läsa en fruktansvärd dikt om ”kär” och ”lek”. Många gånger har jag vridit mig i stolen.

ANNONS

I intervjuer framställer Stenshäll gärna sig själv som radikal. Göteborgspubliken beskriver han som konservativ. Jag vill hävda att det förhåller sig tvärtom. Under sina åtta år på Stadsteatern har Stenshäll gång på gång underskattat den lokala publiken. I stället för teater har vi fått billiga jippon. Stora delar av ensemblen har försvunnit och musikalartister har tagit deras plats. Hur varaktig skadan blir återstår att se när Linda Zachrisson tar över i höst, men jag tror inte att hennes arbete kommer att bli enkelt.

Problemet är alltså inte att Stenshäll ”gör om” klassiker utan att han överhuvudtaget inte verkar intressera sig för de pjäser han sätter upp. Bristen på reflektion och förståelse, för nyanser och raffinemang verkar ytterst syfta till att ställa regissören själv i centrum.

”Processen” fick vänliga recensioner i de flesta tidningar. Själv såg jag pjäsen någon vecka efter premiären och fann den egocentrisk och självömkande. Särskilt pinsamma var de få partier där Stenshäll använde sig av strama Kafkas text.

Orden ackompanjerades då av sentimentalt pianoklink och klagande sång. Så blir den vindlande och obegripliga romanen i Stenshälls självbiografiska tolkning enkelspårig och platt.

För den chef som räds allt ansvar blir uppdraget såklart en plåga.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Caligula” på Stadsteatern

LÄS MER:Pontus Stenshäll säger hej då till Göteborgs stadsteater

LÄS MER:Ibland är fiktionen tusen gånger bättre än verkligheten

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS