Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Månadens fyr: Dungeness

"Som en upp-och-nedvänd bålgeting ..."

Sedan år 1615 har det stått fem olika fyrar på stranden i Dungeness i södra Kent i England. Eftersom stranden är ett klapperstensfält (och dessutom gigantiskt – ett av Europas största) har den genom århundradena, allteftersom mer och mer sten drivit in från havet, utvidgats, och man har med jämna mellanrum tvingats bygga nya fyrar för att ersätta de gamla som hamnat alltför långt bort från vattenbrynet. Trots fyrplatsens allt annat än ringa ålder (den är till och med äldre än Landsort, som jag skrev om förra månaden) är den nuvarande Dungeness-fyren inte mer än 58 år gammal.

Eftersom den här texten inskränks av vissa teckenbegränsningar kommer det inte finnas utrymme att behandla hela Dungeness fyrhistoria. Jag väljer därför att fokusera på de två fyrtorn som fortfarande står kvar på platsen: High Light Tower från 1904 och den nuvarande fyren från 1961. Vi ska alltså besöka de allra yngsta fyrarna på en mycket gammal fyrplats.

För mig har Dungeness en stark koppling till Nicola Barkers enorma och rakt igenom härliga roman ”Darkmans” från 2007. Det mesta av bokens handling utspelar sig i Ashford, en ganska menlös stad ungefär fyra mil norr om Dungeness. Cirka 70 sidor handlar om en familjeutflykt till Dungeness och dess närområde – inklusive ett besök i den gamla fyren. Båda fyrarna är emellertid tydligt beskrivna (Boken finns inte på svenska, det här är alltså min egen hastiga översättning):

Det fanns två fyrar – den gamla och den nya. Den gamla – inte längre aktiv, svartmålad, öppen för turister – stod intill järnvägen (med dess Fyr- och järnvägskafé) och flera hundra meter öster om kärnkraftverket. Den nya fyren – högre, smalare, stiligt utsmyckad med svarta och vita ränder – stod längre ner på kusten, som en upp-och-nedvänd bålgeting, vars ilskna gadd hade ersatts av en kraftfull lampa som blinkade – lugnt och välvilligt – inåt Doversundet.

Man skulle kunna säga att ”Darkmans” genomsyras av en viss anakronism. Eller är det anakronism? Är det en slags bakvänd anakronism? Hur som helst, så här förhåller det sig: Elen (modern i familjen) befinner sig i en problematisk situation i och med att både hennes femårige son, Fleet, och hennes man, Isidore, förefaller vara besatta (i ordets övernaturliga bemärkelse) av Edvard IV:s ökände hovnarr John Scogin. Scogin har naturligtvis varit död sedan slutet av 1400-talet. Men det förflutna gör sig ständigt påmint.

För pojken Fleet är den här besattheten relativt lindrig. Scogin befinner sig hela tiden i honom, verkar viska diverse saker till honom, vilket bland annat leder till att han använder sig av ord och fraser från svunna epoker. Under utflykten till Dungeness uttrycker han exempelvis sin rädsla för phlégein – ett ord som han använder helt utan vidare trots att det är cirka år 2005 och han är fem år gammal. (Phlegéin är antik grekiska för att brinna.)

Genom Isidore/Scogin får vi som läsare ett märkligt perspektiv på Dungeness och dess närområde.

Det kanske mest kusliga med Fleet är när han, uppenbarligen med Scogins röst i bakhuvudet, bygger en tändsticksmodell av den franska staden Albi. Fleets version av Albi ser ut precis som när Scogin på 1400-talet tillbringade en tids exil i staden, vilket innebär att södra sidan av den massiva katedralen Sainte-Cécile är oavslutad. Fleet tillfrågas om och om igen varför han inte bygger klart den. Han förklarar: ”’Den är inte färdig’, upprepade han, som om han talade med en imbecill. ’De har inte byggt den än.’”

Till skillnad från Fleet, som ändå på något sätt verkar medveten om vad som pågår, blir fadern Isidore fullkomligt handikappad. Han drabbas av episoder under vilka Scogin tar över hans medvetande nästan helt och hållet, och efter vilka han inte minns en enda detalj av de händelser som ägt rum och dessutom vägrar lita på Elen när hon återger dem. Genom Isidore/Scogin får vi som läsare ett märkligt perspektiv på Dungeness och dess närområde. Som när han och Elen befinner sig högst upp i den gamla fyren:

”Är det något fel med utsikten?”

”Var inte dum”, grälade han [Isidore], ”det är klart det är.”

”Okej”, hon tog ett djupt andetag, ”vad exakt är det för fel?”

”Hamnen, uppenbarligen”, hånskrattade han.

”Hamnen?”

”Ja. Hamnen. Den gamla hamnen. Jag kan inte se den gamla hamnen. De har gått och lagt den här… den här hemska…” han ryste till och viftade med handen mot kärnkraftverket, ”den här saken. Den här lådan. Den här idén.”

”Kärnkraftverket?”

”Är det vad ni föredrar att kalla den?”

Det visar sig att Isidore talar om Winchelsea – en liten stad som numera ligger på en kulle men som förr i tiden var en hamnstad vid Englands sydkust.

Är det en anakronism när en katedral som stod klar år 1480 plötsligt dyker upp, ofärdig, i Ashford ca 2005? Eller när en man står i ett fyrtorn från 1904 och blir upprörd över att han inte kan se en gammal hamn som förstördes flera århundraden tidigare? Jag vet inte – det är i alla fall ganska förvirrande. Kanske använder sig Barker av den här sortens händelser som ett slags metafor för hur det förflutna hemsöker nutiden; det vill säga hur allt som existerar i nutiden på ett eller annat sätt har sitt ursprung i historien – och således aldrig kan betraktas som separat från den.

Jag har dessvärre aldrig haft tillfälle att besöka Dungeness. Min enda erfarenhet av området kommer från ”Darkmans”. Om jag i framtiden skulle råka hamna där och klättra upp i någon av fyrarna – vare sig det är den gamla, svarta, eller den nya, svartvita – kommer jag definitivt att vara beredd, kanske nästan hoppas på att drabbas av samma plötsliga anfall som Isidore. Med tanke på att alla nutida skildringar av dåtiden oundvikligen måste innehålla ett visst mått av anakronism, skulle en sådan inblick i psyket hos en människa från det förflutna vara fullkomligt ovärderlig. Även om Scogin faktiskt, av allt att döma, var en renodlad psykopat (och mordbrännare).

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.