Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Alice Munro. Bild: Chad Hipolito
Alice Munro. Bild: Chad Hipolito

Mästerligt om en flickas uppväxt

I Kvinnors liv visar novellisten Alice Munro att hon är en ypperlig romanförfattare. Cecilia Nelson har läst en demaskerande skildring hon gärna återvänder till.

Roman

Alice Munro

Kvinnors liv

Översättning Rose-Marie Nielsen

Atlas

Själv påstår Alice Munro att hon inte kan skriva romaner. Ett märkligt uttalande som visar att inte ens geniala människor alltid har full koll. I Kvinnors liv från 1971, som först nu utkommer på svenska i Rose-Marie Nielsens utsökta översättning, bevisar nobelpristagaren att hon redan tidigt är en fullfjädrad romanförfattare. Detta är hennes enda roman försäkrar förlaget, men även Tiggarflickan, som hon skrev några år senare, kan läsas som ett sammanhängande prosaverk med en kvinnlig protagonist som centralpunkt.

LÄS MER: GP:s kritiker recenserar Brinnande livet av Alice Munro

I Kvinnors liv befinner vi oss som så ofta när det gäller Munro i en småstad i den kanadensiska provinsen Ontario. Jubilee heter den fiktiva staden, som påminner starkt om författarens hemort Wingham, en plats där människors liv är ”trist, enkelt, förbluffande och obegripligt – som djupa grottor, täckta av kökslinoleum”.

Berättarjaget Del Jordan minns sin uppväxt under och efter andra världskriget. Först det fria pojkflickslivet på farmen i stadens utkant och sedan inskolningen i kvinnorollen när mamman och barnen flyttat in i stadskärnan. Hon skärskådar sig själv och sin omgivning, känner sig utlämnad till en hypersensibilitet som frilägger underliggande sammanhang och hon fascineras och äcklas av upptäckten av sexualiteten. När hon som 14-åring utsätts för ett sexuellt övergrepp av en vän till familjen blir detta en kränkning hon smusslar undan och förtiger. Hon har lärt sig att flickor och kvinnor bär ansvaret om någonting onämnbart händer.

Alice Munro reducerar aldrig kvinnor till enbart offer. I detta hennes andra litterära verk möter vi flera märgfulla och mångfasetterade kvinnor, som visserligen tvingas anpassa sig till ett snävare livsrum än det männen har tillgång till, men som i likhet med huvudpersonens stridbara mor och excentriska fastrar hittat ovärderliga pysventiler. I moderns fall handlar det om kunskap, inte minst hämtad ur det uppslagsverk hon reser kring och säljer.

Även om Del känner igen sig i moderns sturska kunskapstörst ger den upphov till en kvalmig skamkänsla i en miljö där boklig lärdom betraktas som något märkligt, ”den stack ut som vårtor”. Läsning ses som improduktivt, något ogifta damer ägnar sig åt. Att läsa och skriva dikter och berättelser blir för Del en konfliktfylld motståndshandling. Hon vet att priset är högt och att andra ser henne som överspänd och oberäknelig. Samtidigt vet hon också att hon äger en unik begåvning.

Med sin röntgenblick och sitt drastiska bildspråk låter Munro huvudpersonen slita av människorna deras maskeringar. Det hon blottlägger är tragiskt, pinsamt komiskt, hjärtskärande och djupt mänskligt.

Kvinnors liv är en mästerlig skildring av en flickas uppväxt. Den inbjuder sannerligen till omläsningar! Man kan välja att återigen följa kronologin eller dyka ner i något av kapitlen som vart och ett står för sig själv och innehåller novellens aspektseende och medvetandehöjande final.

Cecilia Nelson

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.