Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Provsprängning av atombomb på Bikiniatollen. Bild: Handout

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Människan i atombombens spegel

Den 6 augusti är det 73 år sedan den amerikanske presidenten Harry Truman fattade beslutet om att släppa historiens mest dödliga bomb över Hiroshima. Michael Azar skriver om vad atombomben säger om människans natur och om gränserna för vår makt och vanmakt?

Det finns historiska händelser som inte bara förändrar människans livsvillkor utan också hennes självbild. De tvingar henne till att omtänka själva insatserna i hennes relation till naturen, det förflutna och framtiden. När atombomben breder ut sin dödande kraft över Hiroshima klockan 8.15 den 6 augusti 1945 så är det inte bara en stad, en befolkning och en livsmiljö som går under. Svampmolnet markerar dessutom begynnelsen på en tidsålder som tvingar den förmoderna människans självförståelse till reträtt; om vi tidigare varit Herrens underordnade kreatur, skapade för att inrätta oss i en redan given plan, lever vi nu med insikten att vi själva besitter makten att både skapa och avsluta vår historia. Det behövs inte längre någon vredgad Gud för att utplåna världen. Dag för dag måste mänskligheten fatta beslutet att leva vidare och tygla de inre krafter som hotar henne med förintelse.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Resterna av Hiroshima, som förutom några broar och stål- och betongbyggnader är helt ödelagd efter att amerikanska armén fällt en atombomb över staden. . Bild: MAX DESFOR

Ändå kom atombomben inte som en blixt från klar himmel, annat än för de 100 000 som utan förvarning blev till ben och aska i dess helvetiska eldstormar och tryckvågor. I det mot himlen stigande dödsmolnet avspeglar sig den gamla upplysningsdrömmen om en mänsklighet som gör sig oberoende av högre makter, lägger naturen under sig och tar sitt öde i egna händer. Många av upplysningens stora tänkare hade just framhållit alliansen mellan vetenskap och teknik som kungsvägen till människans herravälde över sin tillvaro. För engelsmannen Francis Bacon var ”kompassen, boktryckarkonsten och kanonen” viktigare för människans villkor än allt vad härskardömen, filosofer och stjärnor hittills åstadkommit. Med hjälp av detta praktiskt orienterade förnuft skulle människorna en dag göra sig till ”naturens herrar och ägare”, för att citera fransmannen René Descartes.

Det förvånar inte att Bacon ger kanonen – och krutet – en sådan framträdande roll. Ypperliga hjärnor har ur naturens material lyckats frambringa allt större sprängkraft till mänsklighetens förfogande. Åtminstone på detta område har upplysningens framstegsvision visat sig utomordentligt träffsäker. De må vara svårt att avgöra huruvida människosläktet genom tiderna har blivit godare eller ondare, smartare eller dummare, men en sak är säker: vi har stadigt blivit alltmer effektiva när det gäller att utsläcka liv. Rörelsen från påken och svärdet, via musköten och granaten, till senapsgasen och vätebomben är en i sanning dialektisk historia där varje nytt vapen har fått sin särskilda styrka i relation till de förflutna vapen det designats för att övertrumfa. Det hägrande målet tycks ha varit att kunna förvandla själva önskan om fiendens död till verklighet.

Homo homini lupus – människan är människans varg.

Hiroshima har blivit en sinnebild för denna utveckling. Aldrig tidigare har en statsmakt på så kort tid lyckats utplåna så många utan att samtidigt riskera några dödsoffer på den egna sidan. Man kan tvista hur mycket man vill beträffande människans moraliska karaktär så länge man inte förnekar att hon är en sällsynt farlig varelse – och än mer så, naturligtvis, med massförstörelsevapen i sina händer. Utrotning och plågsam död har ofta följt i hennes spår. Och Hiroshima blottlägger med horribel tydlighet att inga civilisationer har varit för goda eller förnuftiga för att begå de mest grymma brott mot mänskligheten. Inte heller de kristna och västerländska civilisationer som ständigt försäkrar oss om att de minsann aldrig medvetet dödar civila, till skillnad från ”barbarerna” man hävdar sig bekämpa. Vi vet idag att den amerikanska krigsledningen var helt klar över att bomben över Hiroshima skulle ta med sig hundratusentals civila i döden. Och resultatet avskräckte dem inte heller från att några dagar senare – den 9 augusti – släppa en bomb till över staden Nagasakis befolkning.

Säkerligen kan människans benägenhet till våld till en betydande del förklaras med hänvisning till hennes konstitutiva sårbarhet och vanmakt inför livets destruktiva krafter. Eftersom det är så enkelt att förgöra oss vill vi gärna föregripa våra fiender genom att döda dem först. Ändå framträder det ständiga åberopandet av ”självförsvar” och ”nödvärn” – favoritord hos alltifrån korsfararna och Goebbels till Iwane Matsui och Osama Bin Laden – som otillräckligt för att förstå systematiska våldtäkter på försvarslösa kvinnor, raffinerade tortyrmetoder och samtidens vätebomber, som var och en motsvarar tusentals Hiroshimabomber. Tittar vi närmare på de mänskliga blodbadens historia ser vi ganska snabbt hur hämndlystnad, ekonomiska intressen och maktpolitik ofta döljer sig även bakom de mest fagra tal om nödvändiga krig i frihetens och mänsklighetens namn.

Som Sigmund Freud konstaterade efter det första världskrigets fasor måste man kanske göra upp med den gamla idealismen om människans ursprungliga godhet och istället framkasta hypotesen om en destruktionsdrift, en fundamental dödsdrift i hjärtat av den mänskliga organismen. Homo homini lupus – människan är människans varg. Historien avslöjar henne som ”en vild best” för vilken till och med ”skonandet av det egna släktet är främmande” eftersom hennes ”driftsbestämda lidelser är starka än förnuftiga intressen”. Den ständiga kampen mellan kärlek och hat, livsdrift och dödsdrift utgör kärnan i det mänskliga ödesdramat, noterar Freud i en brevväxling med Albert Einstein från början av 1930-talet. Och han konstaterar, långt före Hiroshima, att människans vapenteknologiska utveckling – med erövringen av luften som vår senaste seger över naturen – har satt oss i stånd att ”utrota varandra till sista man”.

Om mänskligheten går under kommer ingen längre kunna vittna för någon om att vi en gång har levt.

Den som tror att hotet om ömsesidig förstörelse är ett tillfredsställande argument mot bruket av bomben, glömmer att samma hot också kan användas som ett argument för att använda den. Låt oss komma ihåg att det kalla krigets doktrin om ”ömsesidigt garanterad förstörelse” redan gjorde sig gällande på 1800-talets mitt då många tänkare uppfattade den tidens vapen som så dödliga, att ingen någonsin skulle vilja starta krig igen eftersom det skulle innebära kollektivt självmord. Ett av problemen med resonemanget är just antagandet att den egna döden alltid skulle uppfattas som ett absolut ont; historien visar oss tvärtom att självbevarelsedriften väldigt ofta sätts ur spel i namn av värden som förmodas vara högre än blotta livet. Mänsklighetens historia kantas som bekant av martyrer som medvetet går i döden, om det så är för gudarna, nationen eller friheten.

Bomb av typen Fat man, samma som fälldes över den japanska staden Nagasaki 1945 under slutskedet av Andra världskriget..

Bara några veckor efter bomben över Hiroshima brottas Jean-Paul Sartre med frågan om den framtida fredens möjligheter. Det är möjligt att en del av kriget har tagit slut, säger han, men det betyder inte att Freden har börjat – eller att den någonsin kommer att göra det. Med utrotningslägren i Nazityskland och atombomberna över Japan förefaller den uråldriga drömmen om en kommande evig fred tvärtom helt ha gått i graven. Sartre noterar att den gamla världsordningen knappt hunnit gå under förrän en rad nya makter klivit fram för att ”mönstra och mäta sig med varandra” i en ödesdiger vapenupprustning. Vad han såg framför sig var helt enkelt det kalla krigets långa tidsålder, den olustiga kombinationen av blodiga sammandrabbningar i globens periferier med det överhängande hotet om mänsklighetens undergång i ett planetariskt kärnvapenkrig. Det är en era som försätter människan i ett predikament som påminner om medeltidsmänniskans skräck inför år 1000: fruktan att morgondagen skall innebära ett slut på själva den mänskliga tiden, men utan den tröstande tanken på en ingripande gudoms rättvisande bokslut.

Så fyller apokalypsens ryttare den nukleära epoken med en outhärdlig självinsikt: om mänskligheten går under kommer ingen längre kunna vittna för någon om att vi en gång har levt, älskat och gått i döden i kampen om att utvinna mening ur det till synes meningslösa. Tragiskt nog skulle vi dessutom, som Sartre uttrycker det, tvingas lämna olösta alla de problem som under tiotusen år vållat oss så stora bekymmer, från rashatet till klasskampen. I det ödelagda Hiroshima hade man funnit en rad järtecken på undergångens dystra anlete: söndertrasade klockor vars visare stannat exakt vid tiden för nedslaget.

Några månader senare, i oktober 1945, mediterar George Orwell över människans kollektiva öde i atombombens epok. Inför den hotande domedagen ställer han frågan om hur lätt det egentligen är att tillverka en atombomb? Kan vilken galning som helst göra det? Kommer varje liten stat snart ha sin egen arsenal av massförstörelsevapen?

Rädslan att den senaste vapenteknologin skall hamna i fel händer har präglat hela vår historia.

Väl medveten om att vapenteknologiska revolutioner ofta bär med sig djupgående systemskiften formulerar Orwell följande politiska princip: i den mån ett nytt dominerande vapen är dyrt och svårt att tillverka kommer det att generera despotism, i den mån det är billigt och lättillgängligt kommer de mindre mäktiga att få en chans. ”Följaktligen är till exempel stridsvagnar, slagskepp och bombplan tyranniska vapen, medan gevär, musköter, pilpågar och handgranater är demokratiska vapen.” Atombomben är med andra despotismens bästa vän eftersom den privilegierar det mäktiga fåtalet gentemot den vanmäktiga massan. Om det så gäller inom eller mellan stater; man bör till exempel ha i åtanke att president Donald Trump i nuläget ensam förfogar över runt 7000 kärnvapen och dessutom har den konstitutionella makten att på egen hand avgöra om landet skall bruka dem. Det är en utveckling som Orwell senare skall teckna med kuslig precision i den dystopiska romanen 1984 och som också gör sig påmind i de samtida debatterna om den globala spridningen av massförstörelsevapen.

Rädslan att den senaste vapenteknologin skall hamna i fel händer har präglat hela vår historia. Så varnade till exempel Oswald Spengler på 1930-talets början för att de europeiska imperierna en dag skulle gå under genom att de koloniserade folken skulle överta européernas vapen och bruka dem mot sina forna herrar. Politisk makt växer sannerligen ur gevärspipan, som ordförande Mao senare formulerade saken – och snart hade också Kina utvecklat egna kärnvapen.

Som den samtida historien om Nordkorea visar tenderar tillgången till bomben att ge en klart förbättrad förhandlingsposition i det globala maktspelet. Den nordkoreanska Kim-dynastin vet att USA aldrig har angripit stater som har kärnvapen, och det är just därför som den nuvarande ledaren Kim Jong-un kan göra gällande att ”vår kärnvapenarsenal är en garanti för vår nationella suveränitet”. Det är en återkommande aspekt av interstatliga relationer att maktbalans både kan fungera stabiliserande på någon nivå (än så länge har världen sluppit ett kärnvapenkrig) och destabiliserande på en annan nivå (mängden av stater i kärnvapenklubben blir hela tiden fler och fler, däribland också ytterst totalitära sådana).

I samband med de hetsiga ordväxlingarna mellan USA och Nordkorea, i början av 2018, uppdaterade forskarna vid tidskriften Bulletin of the Atomic Scientists sin berömda domedagsklocka som anger hur illa ställt det är för mänskligheten. Diagnosen var synnerligen bister: vi befinner oss blott två minuter från midnatt, klockslaget som symboliserar vår totala undergång. De välrenommerade forskarna, därav femton mottagare av Nobelpriset, hävdar härmed att vi inte har varit så här nära domedagen sedan 1953, året då USA och Sovjetunionen började mönstra och mäta ut varandra med den nyligen utvecklade vätebomben.

Sumiteru Taniguchi, överlevare från atombombningen av Nagasaki 1945 visar en bild på sig själv som barn, svårt skadad av kärnvapenattacken.. Bild: Eugene Hoshiko

”Allt man kan göra är att tala om det omöjliga i att tala om Hiroshima”, skriver Marguerite Duras 1959. Orden stapplar och bryter samman inför det övermäktiga. Tanken återkommer också hos de japaner som befann sig i explosionernas närhet, men som trots alla odds lyckades överleva. Många av dem dog visserligen snart av sina svåra skador eller av det radioaktiva svarta regn som bar med sig olika former av plågsam och utdragen död. Men deras vittnesmål lever och förblir djupt skakande. I den japanske författaren Kenzaburo Oes essäer om Hiroshima från får vi också möta de överlevare (hibakusha) som berättar om sin kamp för att åtminstone få leva återstoden av sina dagar utan att ständigt definieras av bomben. De gör allt för att lämna det förflutna bakom sig, men ändå vaknar de varje natt av ett inre inferno av ljus, ljud – och människohud som brinner, smälter och rinner bort från deras kroppar.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.