Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

1/3

Män har alltid fått vara tjocka

När manliga kroppsaktivister hävdar sin rätt att vara tjocka finns det en anledning att titta tillbaka på manskroppens idealhistoria. Caroline Hainer skriver om en historielös debatt.

Förra veckan släppte sångerskan Rihanna en liten kollektion boxershorts. Det är ingenting särskilt med dem, det är vanliga herrunderkläder men orsakade jubel på sociala media och tidningsrubriker världen över eftersom en av de manliga modellerna är tjock. ”Aldrig i hela mitt vuxna liv har jag sett en manlig modell med en kropp som liknar min. Jag känner mig…nästan emotionell?”, skrev en hänförd twittrare.

Storvuxna manliga modeller är nämligen sällsynta trots att kroppsaktivismen, som slår emot det konventionellt snäva, smala kroppsidealet, rönt flera framgångar det senaste åren. Kvinnliga plus-modeller som Ashley Graham och Tess Holliday frontar både tidningsomslag och modevisningar. Icke-smala kvinnliga skådespelare får roller där deras kroppar inte står i fokus och många klädmärken, inklusive sportmärken som Adidas och dyrare livsstilsmärken som Ralph Lauren, har utökat storlekarna för både män och kvinnor.

LÄS MER: Från egenmakt till sexiga klänningar

Men även om hashtags som #EveryBodyIsBeautiful är könsneutral har fokus legat på kvinnors kroppar och därför frågar sig nu manliga kroppsaktivister som Kevin Davis och Bruce Sturgell ”men vi då? Vem bryr sig om oss?”.

Historiskt sätt har manskroppen haft det förspänt. I konsten har den visat upp pengar och makt, snarare än muskler. Kungar porträtteras med stora magar, stolt hållning och dyra plagg. Myternas hjältar som fortfärdiga och modiga erövrare. Visst finns det många gamla romerska och grekiska statyer med atletiska kroppar och väldefinierade muskler. Men dessa representerade inte idealmannen utan den ouppnåeliga, gudomliga skönheten i heroismen.

Kulturellt är det muskulösa mansidealet ett modernt påfund. På 1920-50-talet gällde det slanka idealet, som hos Cary Grant, Jimmy Stewart och Humphrey Bogart, medan muskulösa, lättklädda män, så kallade ”beefcakes” bara syntes i nischade tidningar kring hälsa och sport. Detta därför att denna typ av manskropp var populär hos homosexuella män, inte heterosexuella kvinnor i första hand. Det var också dessa män som var tidningarnas primära köpgrupp.

Under 1960-70-talet blev manstypen snarare androgyn, även inom den spirande porren. Inte förrän på 1980-talet blev rejäla muskler på modet under sportens och bodybuildingens årtionde då västvärlden fick nya actionhjältar, som Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger (och en blomstrande porrfilmsindustri). Men också den uppumpade kroppen signalerar pengar – det kostar på att ha råd med bra mat, en bra PT och tid att gå på gymmet.

LÄS MER: Den nya mannen klär sig som en bonde och kan inte vara arg

1990-talet får ses som årtiondet som definierade mansidealet som det ser ut i dag: en välmående, hälsosam och atletisk kropp som visar att man är mån om både det yttre och inre. Det är ingen slump att yoga slår igenom stort – själva symbolen för allt detta. Brad Pitts finmejslade magrutor i filmen Fight Club (1999) kan sägas vara idealets absoluta mittpunkt, liksom David Beckhams metrosexualitet. Män som å ena sidan hårdtränar och ägnar sig åt traditionellt manliga saker som fotboll, styrketräning och slagsmål, men å andra sidan bleker håret, leker med frisyrer och intresserar sig för mode.

Jämför detta med kvinnokroppens historia. Konsten har visat en evig besatthet av kvinnans renhet, avelsmöjligheter, skönhet och sexighet. Män kan se ut lite som de vill, så länge det syns att de är rika. Kvinnor kan absolut inte se ut som de vill, de måste se kvinnliga ut, men bara till (den av män definierade) anständighetens gräns. Tyglandet av kvinnokroppen har gjorts med korsett och snörliv. Senare i form av bantning och nu också träning. Det är ett evigt tämjande och reglerande av kvinnokroppen som kroppsaktivister av i dag slår emot. I stället hävdar de rätten att bara få vara.

Och i detta frågar sig en grupp män ”Men vi då?”. Svaret är jo, vi bryr oss om er. Men mäns och kvinnors kroppskomplex är inte likställda och kommer kanske aldrig att bli det.

Det är förvisso ett faktum att män får ätstörningar, runt tio procent av anorexiadrabbade är män. Undersökningar visar att många män (20-40%) känner sig missnöjda med sin kropp och önskar att de var smalare, längre eller hade mer muskler. Dysmorfofobi, en upplevd känsla av fulhet, och ortorexi, en besatthet av träning, sägs öka bland män.

Man skulle också kunna hävda att det är svårare för män att tala om sina kroppar och eventuella komplex, att samtalet lätt bagatelliseras och män förväntas hålla klaffen och gå till gymmet i stället. Att benämna vanliga, normala medelålders mäns kroppar som ”dad bods”, kan uppfattas som förminskande (men också kärvänligt). Många storvuxna skådespelande män får fortfarande rollen som den skojiga sidekicken.

LÄS MER: Den manliga galenskapen

Men det är också ett väldokumenterat faktum att storvuxna män inte diskriminerats på samma sätt som kvinnor – på arbetsmarknaden, i media eller i vården, vilket är ytterst allvarligt.

Mäns kroppar tillåts åldras på ett sätt som kvinnors ännu inte får, det blir inget ramaskri om celluliter och opassande klädsel. Intervjuer med äldre manliga skådespelare berör sällan åldrande eller utseende. När Brad Pitt flankerade brittiska GQ, W och Vanity Fair 2019 konstaterades det bara att han ”fortfarande ser bra ut”. När skådespelerskan Dame Judi Dench, 85 år, frontade brittiska Vogue i april i år skrev tidningen i sina sociala media-kanaler att hon var den ”äldsta personen någonsin på omslaget” och att intervjun handlade om ”varför gå i pension är helt uteslutet”. Det vill säga, skådespelerskans ålder var helt i fokus. Därmed gjorde de sig själva, och Dame Judi, en otjänst.

Kvinnokroppen är politisk därför att den förväntas föda barn. Detta har alltid reglerats på ett eller annat sätt – genom abortlagar, vad den får bära, hur den får se ut och vad den får göra. Ser man till abortdiskussionen i USA i dag och till de förslag som lagts fram av KD och SD i Sverige bara det senaste året, står det klart att kvinnans kropp fortfarande inte lämnas ifred.

LÄS MER: Därför vill vi ha ett Instagram-ansikte

Män har förstås lika stor rätt till sina känslor kring sin kropp. Men kanske är det inte manskroppen som vi behöver prata om utan manligheten? För precis som kvinnor har värderats utifrån sina kroppar i en evighet har männen värderats utifrån sina förmodade egenskaper: självsäkerhet, styrka och mod. Ligger inte kärnan i deras problem i detta? Att säga att man inte känner igen sig i bilden av den muskulösa, självsäkra mannen möter genast problem när män förväntas att inte bry sig om så triviala kvinnogrejer som fåfänga och utseende.

Mäns kroppsaktivism borde därför föregås av en manlig frigörelse från könsroller. En som säger att män inte måste vara slavar under manlighetens krav och som samtidigt tillkännager att kvinnors kroppar varit föremål för just detta under enormt lång tid. De två är sammanlänkade.

En bra start för kroppsrevolutionen är därför precis där.

Om män och kroppsideal:

Skönhetsprodukter för män ökat med 70% de senaste åtta åren.

Modellagenturen IMG Models presenterade 2016 sin underavdelning Brawn för manliga modeller med större kroppar.

Kevin Davis, Troy Solomon, Zach Miko, Bruce Sturgell och svenska Christian Quinteros Soto är alla manliga kroppsaktivister man kan följa i sociala medier.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.