”Världen är här hela tiden”. Meningen upprepas genom dikterna i Katarina Frostensons artonde diktsamling Sju grenar. Men var är här? I bokens avslutande dikt rycks ordet loss från meningen och blir till en bild på sidan: ”Det är rektangeln HÄR/ nu lyfter du ordet ur jorden/ Här!/ som Alice/ faller”.
Frostensons poesi överraskar alltid. Samtidigt som den bygger på ett återbruk av bilder och ord är den oupphörligt infallsrik. Ofta är det som att språket lever sitt eget liv, drivet framåt i nya vändningar av klanger och toner. I Sju grenars kanske muntraste dikt balladen Riddar Sol leker ett barn, likt det ostyriga språket själv, med ekot i domen i Lund: ”o ho! du! - vem ropar så högt i en dom/ vem har mod?”.
Bekant civilisationskritik
Men trots associationsrikedomen manar Frostensons intrikata poesi till en konkret läsning, ”det finns inga liknelser” heter det på ett ställe. Istället framstår ordens ljud som betydelsebärande i egen rätt: ”inomvärldarna står namnlösa, kallar vi det känsloliv/ låter ödsligt, liksom viner” eller ”Mångfald – fålar i rader/ ett ords inneboende/ enfald”.
LÄS MER:Danius och Frostenson lämnar Akademien
Frostensons civilisationskritik är bekant och de båda meningarna låter sig såklart också läsas som en kommentar till vår språkligt förenklande tid, där både varat och skillnaden byråkratiseras. I en dikt om ett gränslöst danskt hotell, Bella Sky, framstår däremot det postmoderna bygget som både förförande och förfärligt. Och trots att ”musiken fyller upp varje rum med sin hotfulla anonymitet” insisterar dikten på nytt gåtfullt att ”världen är här hela tiden”.
Annars framträder samhället i Sju grenar främst som skräp, fattigdom och våld. En sorgset sjungande ballad ägnas branden på asylboendet Restad gård, i åter en dikt kör en vit skåpbil genom folkmassan. Samtidens brott har sin pendang i den tröttsamma beständigheten där ”arten överlever/ genom ensidighet” och allt samtidigt dör av att upprepas.
Genom samlingen binds släkten och släktet samman och delas genom arv, lagar och gränser i ständigt nya variationer. Här finns också värme. I dikten En form ritas konturerna av ett jag där ”de älskade försvunnas stämlinje formar/ en skål underifrån”. Skålen återkommer i dikten Kärlen, fast då som en främmande, meningslös gåva man samlat på sig genom åren: ”tomma kärl i rader”.
Avståndet finns inte bara som ovan mellan jaget och världen, utan också inom det diktande jaget själv. ”Jag har aldrig förstått vad som talar i mig” inleds dikten Taltrast. Till slut mynnar den ut i en poetik som ljudmässigt återkallar och gör upp med det vinande ödsliga känslolivet: ”vem talar/ vad talar/ här talar/ allt som kommer i vägen/ sväljes här/ jag vill/ införliva”.
Ljuvlig samling
Sju grenar är en mycket komplex och helt ljuvlig diktsamling. Naturligtvis är den full av rader som efter de senaste månadernas mediebevakning kring Frostenson skulle kunna ryckas ur sitt sammanhang och läsas spekulativt, det ligger i själva poesins vaghet. Men frågan är varför man skulle vilja göra så? Diktens här är alltid en annan plats.
