LÄS MER:Hynek Pallas: Dags att kulturdebattörerna blir obekväma på riktigt
Den negativa utvecklingen i synen på universella mänskliga rättigheter drabbade mig i höstas som en levande paradox. Jag var i Prag för att fira Sammetsrevolutionens 30-årsjubileum när en minnestavla för en kvinna som räddat tjeckoslovakiska barn undan nazisterna avtäcktes. Samma ministrar som hade betraktat avtäckandet som ett fototillfälle röstade sedan ner en grekisk förfrågan om att Tjeckien skulle ta emot 40 föräldralösa flyktingbarn från Lesbos. För att några dagar senare hedra dissidenterna från kommuniståren.
Det är svårt att hitta en bättre illustration för hur skiftet i rättighetsfrågan ser ut idag – och hur detta hänger ihop med medveten historielöshet. Att hylla de som räddat flyktingar med ena handen, och omöjliggöra flyktinghjälp med andra. Att lyfta dissidenternas rättighetskamp, men inte se hur man själv försvårar sådan.
En kort, modern historieskrivning daterar universella mänskliga rättigheter till FN:s deklaration från 10 december 1948. En insikt om skyddsbehov som uppstod efter andra världskrigets fasor.
Det går bra att ta en selfie vid en minnesplakett för flyktinghjälp. Det är svårare att försvara asylrätten med egen politisk handling.
Fast ska man betrakta rättigheterna som upplysningens princip överförd i praktiken så är 1863 och Internationella Rödakorskommitténs grundande lika rimligt: internationell export av ett liberalhumanistiskt, sekulärt försvar för den lidande individen – exempelvis till svältnödens Ryssland på 1920-talet.
Att dessa ”universella” rättigheter nu är på nedgång samtidigt med utmaningarna mot den liberala demokratin förvånar dock inte. För någon universell moralisk konsensus var det aldrig tal om. Framväxten var västerländsk och legitimiteten hängde ihop med att demokratiska nationer, främst i väst, försvarade och upprätthöll dem.
Urholkandet beror därmed, grovt uttryckt, alltså mindre på att diverse diktaturer angriper eller ignorerar rättigheter och mer på att den dominerande stormakten USA har haft en vackert-väder-relation till de mänskliga rättigheterna.
Utvecklingen på så olika håll som Kina och i Centraleuropa visar att global marknadsekonomi inte automatiskt innebar respekt för liberala rättigheter, och kanske blev den lättvindigt utropade segern efter 1989 katalysator för detta. Men som mycket annat i Europa spetsades den antiliberala tendensen till under 2015 års flyktingkris. Där globalisering mötte migration och begreppet ”kris” skiftade från något som gällde de flyende i behov av – och med rätt till – skydd, till dem som såg ”kris” i sina nationer.
Inte bara i kapacitet att ge skydd. Utan i antagandet att mångkulturella samhällen urholkade värderingar man såg som garant för mänskliga rättigheter. Det är tankar som vädras i två bästsäljande ytterhögerböcker, Eric Kaufmanns ”Whiteshift” och Douglas Murrays ”The strange death of Europe” där värderingar och rättigheter knyts till specifik kultur.
Nationella rättigheter ställs inte bara mot universella – de ses som omöjliga att förena.
Utvecklingen har att göra med något som den svenske finansmannen Daniel Sachs, känd kultur- och demokratikämpe, satte fingret på när jag intervjuade honom för ett par år sedan. Sachs betraktade ifrågasättandet av värderingar som yttrandefrihet, pressfrihet och asylrätt utifrån generationsmodellen i företag. Den första generationen kämpar och den andra är med kring middagsbordet. De får njuta frukterna, men ser arbetet. Den tredje generationen har alla fördelar, men ingen kontakt med kampen bakom.
Där är vi nu – tre generationer bort från erfarenheterna av andra världskrigets fasor och rättighetsformuleringar de ledde till – och försvaret för demokratiska värderingar blir allt lamare. Det går bra att ta en selfie vid en minnesplakett för flyktinghjälp. Det är svårare att försvara asylrätten med egen politisk handling.
Europeiska nationalistpartier som Sverigedemokraterna söker nu gemensam kamp för att ”försvara det europeiska kulturarvet”.
2020-talets kamp kräver alltså historielektioner. Som hur Helsingforskonferensens deklaration om principer mellan stater 1975 blev grundbult för dissidentgruppernas människorättskamp i det kommunistiska Östblocket.
Vad många missar är asylrättens roll i detta. Individer vågade då gå samman och kräva rättigheter; inte enbart medvetna om att demokratiska länder stod som garanter – utan var beredda att ge skydd. Att som dissident utmana övergrepp och människorättsbrott i Kina, Iran eller Saudiarabien – kanske en dag till och med i USA – är alltså inte enbart en fråga om vad diplomater eller multinationella företag väljer att göra. Utan vad individer i det förtryckta samhället tror sig kunna göra.
Översatt till praktisk verklighet innebär detta att ogin asylpolitik gör det svårare att upprätthålla rättigheter för kinesiska regimkritiker eller tjetjenska homosexuella. Riskerna för dem ökar när det inte finns nationer som garanterar säkerhet. Då tystnar även inre opposition. Och behöver man bära oro av tillfälliga uppehållstillstånd istället för medborgarskap – då det blir svårare att bygga exilens kulturband. De som innebär att frisk vind av frihet kan komma in i diktaturer.
Striden ser annorlunda ut idag men bedrivs på många platser och vis. Organisationer som Amnesty och Civil Rights Defenders (förr Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter) har under flera år vittnat om press mot dem. Läkare utan gränser har fått båtar stoppade på Medelhavet.
LÄS MER:Bakom glädjerubrikerna växer misstron mot demokratin
Europeiska nationalistpartier som Sverigedemokraterna söker nu gemensam kamp för att ”försvara det europeiska kulturarvet”. Variationer på välmenande men riskabel kritik av det globala saknas heller inte: den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev menar i sin nya bok ”Ljuset som försvann” att ”liberalismen behöver vara pluralistisk med nationell särart för att överleva”.
Men vad gör man då när denna liberalism, som i det Centraleuropa Krastev avser med meningen, innefattar attack på minoriteter och flyktingvägran? Regionens borgmästare delar inte statsvetarens analys utan skapar nya frontlinjer: den 16 december samlades sig borgmästarna från Budapest, Warszawa, Prag och Bratislava mot sina regeringars politik och undertecknade en ”Free cities pact” för det nya decenniet. Ett ställningstagande för öppenhet och mänskliga rättigheter – samt kritik av det kinesiska inflytande som är del i ländernas negativa sväng i rättighetsfrågor.
Det kan vara sant som författaren Torbjörn Elensky skriver i en intressant essä i senaste numret av Axess (nummer 9/19): västvärlden äger inte längre det globala tolkningsföreträdet för mänskliga rättigheter. Men just detta är en viktig anledning att inte backa in i hörnet av exkluderande nationella värderingar – utan att med kraft vårda den rättighetsarsenal vi har. Och verktygen som vi en gång tog fram för att upprätthålla den.
