Jag stod vid dörrarna i tunnelbanevagnen och lyssnade på musik i hörlurarna, precis som jag brukar, när en man kom in. Brun skinnjacka, lätt pannsvett och rockabillyfrisyr. Den typen av utseende som det är svårt att ge signalement på annat än att han ser ut att tycka om att gå på konsert. Han kollade på mig, tog ur sin hörlurssnäcka och sa ”Du, det här är fan mycket bättre än det du lyssnar på”.
Män och musik. Det är något speciellt med det, inte sant? För ett par veckor sedan blev jag entusiastisk, jag fick biljetter till en konsert med en artist jag verkligen beundrar. Jag sa ”Jag ska se John Grant på lördag!” till två manliga vänner. De svarade med att berätta vilka deras favoritlåtar med John Grant var. Att han var en bra artist på scen. Att han borde spela den där duetten med Sinéad O’Connor, vad den nu heter. Och den där andra låten också, den är asbra. Den han spelade förra gången.
För ett par veckor sedan blev jag entusiastisk, jag fick biljetter till en konsert med en artist jag verkligen beundrar.
Jag älskar mina vänner. Men lämnade konversionen eftersom ingen av dem inkluderade mig i den. Det är så det brukar vara när musik kommer på tal. Jag var ihop med en kille, vi pratade löst om giftermål och han sa att jag fick sköta allt precis hur jag ville bara han fick ansvara för musiken.
Män och musik. Jag har bland-CD från killar jag träffade på Yahoo Chat, som skickade skivor innan de ens skickade foton på sig själva. Jag har bland-CD med personliga omslag som jag fått i födelsedagspresent, med låttitlar och artister skrivna med versaler. Ibland med medföljande pappersark med utförliga beskrivningar av grupper och låtval. Jag har en CD-skiva jag fick för femton år sedan med instruktionen att lyssna medan jag målade om i min nya lägenhet.
Detta är kärleksfulla gåvor som skapats och givits mig i största välmening, givetvis. Det fattar jag ju. Kanske har det också funnits en rörande liten förhoppning om att låtvalen ska säga mig någonting om givaren, få en glimt av hans inre. Men om dennes goda musiksmak i första hand då.
Jag har knappt fått en enda bland-CD av en kvinna. Jo, en med northern soul.
För de goda intentionerna till trots har det också funnits någonting mästrande över dessa gåvor. Man har velat lära mig om musik. Inte för att inkludera mig i konversationen så mycket som att lära mig om hur konversationen ser ut. Jag har knappt fått en enda bland-CD av en kvinna. Jo, en med northern soul. Men det var för att jag bad henne om en introduktion.
Däremot har jag en hel skokartong med kassetter och CD:s från män. Någon kvinna har aldrig sagt ”Du, det här är fan mycket bättre än det du lyssnar på”. När jag postar om händelsen på Facebook kommenterar männen ”Men vad lyssnade du på då?” medan kvinnorna skriver ”Vilket as”.
Män ser upplysning och utbildning där kvinnor ser ett mästrande och undervärderande. Är min slutledning.
Och nej, jag vet inte vad mannen på tunnelbanan lyssnade på. Jag var inte ens nyfiken på vad som nu med absolut bestämdhet var så mycket bättre än det jag lyssnade på. Eftersom han inte ens frågade vad jag lyssnade på.
LÄS MER:Jag älskar bröllop – men kommer aldrig gifta mig
LÄS MER:En gay karaktär räcker inte för att göra Disney woke
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv. För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
