Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Lundberg tillbaka på nollpunkten

En restskatt tvingade ner Kristian Lundberg på knä. Den nyss Augustnominerade poeten var plötsligt tillbaka där han började, som timanställd i Malmö hamn. Till slut skrev han "Yarden" som gav honom årets Ivar Lo-pris.

-Jag har alltid haft en känsla av att vad som än händer kan jag alltid börja dela ut tidningar, att jag ändå ska tillbaka dit, säger Kristian Lundberg.

Dit? På tisdag delas Ivar Lo-Johansson personliga pris ut till en autodidakt författare, en prisad poet utan gymnasieexamen och utan poäng från universitetet. Ett halvår har gått sedan Kristian Lundbergs självbiografiska och prosalyriska berättelse "Yarden" publicerades, och sedan han blev författare på heltid igen.

Det "dit" som han talar om framstår under läsningen inte bara som den fysiska hamnen, som ett miniatyr-USA vars invånare har flera jobb men ändå knappt klarar att försörja sig. Kristian Lundbergs ofrivilliga wallraff rymmer också fragment från uppväxten med en psykiskt sjuk mamma, ensamstående med fem barn. Lundberg sålde hasch på högstadiet men blev ändå författare.

-Jag kom till hamnen för att jag behövde pengarna, jag behövde arbetet, och när jag väl var där började jag reflektera över varför, och över hur det såg ut när jag växte upp. Allt flätades samman, det var oundvikligt.

Inte utgiven

Något år tidigare hade Kristian Lundberg, även deckarförfattare, sågat en bok av Britt-Marie Mattsson i en översiktsartikel om säsongens kriminallitteratur. Problemet var att boken aldrig blivit utgiven; han hade aldrig läst den. Men fadäsen var inte grunden till hans ekonomiska problem, säger han nu. Värre var att en annan tidning, Expressen, bytte kulturredaktör och därmed skribenter, men allra värst var en saftig restskatt.

Det kan tyckas märkligt att en hyfsat framgångsrik författare i ekonomisk kris nästan omedelbart söker sig till låglönejobb på ett bemanningsföretag, till det som utförs från dag till dag och utan någon trygghet. Varför inte handledare på skrivarkurser, eller något annat?

-För mig var det så självklart. Jag har ingen bakomliggande struktur, jag har inte gått på gymnasiet, jag kan inte läsa en kurs på universitetet för jag kommer inte in. Jag umgås inte med sådana människor, det var ingen av mina vänner som tyckte det var chockerande att jag var tillbaka på Yarden, de tyckte nog snarare att det var dags.

Hårt bevakad

Yarden är en inhägnad hårt övervakad parkeringsplats för kanske tusen nytillverkade bilar i Malmö hamn. Som timanställd på bemanningsföretaget kördes Kristian Lundberg runt i minibuss för att sedan flytta vissa bilar som skulle lastas för vidare transport, eller annan behandling.

När uppdraget var utfört fick han stå och vänta, kanske en halvtimme, på att bli upplockad av arbetsledaren igen.

-Man får inte sätta sig i bilen, man får inte förflytta sig bort från den, utan bara stå där i ösregn eller snöfall medan någon arbetsledare bara sitter i en bil och tittar. -Det är så mycket tid som bara rinner iväg mellan fingrarna. Till slut kommer den där uppdämda aggressionen för att man är så kontrollerad och övervakad av kameror och vakter.

Explosionsartad

I boken fångar han meningslösheten och rättslösheten. Ljusglimtarna finns i den omtänksamhet som arbetarna ändå visar varandra, ibland.

-Varje gest av hjälpsamhet eller vänlighet blev nästan explosionsartad i förhållande till den utmattning man kände.

Yarden framstår ändå som en bättre arbetsplats än godsspeditionsfirman där arbetet är fysiskt tungt och solidariteten noll. Under en period hade Kristian Lundberg, liksom många av de andra, tre jobb parallellt.

-De sov i sina taxibilar, eller en kvart inne i närbutiken. De var som levande döda och det hade säkert jag varit också om det inte var för att jag skrev samtidigt. Det var skrivandet som höll mig vaken, skrivandet och ilskan. Jag var så djävla förbannad. -Det finns så många människor där som saknar möjlighet att förklara hur de hamnat där. I stället blir de alltmer reducerade. Jag visste åtminstone att det fanns en annan värld utanför.