Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Ta med dina telningar på garageloppis i någon gudsförgäten del av landet och knuffa dem ”av misstag” över första bästa kartong med någons utsorterade filmbibliotek", tycker Kajsa Bergström Feiff. Bild: Robert Henriksson / SvD / TT

Loppiskartong i stället för fistfucking

Är porr verkligen det största problemet för barn på internet, eller är oändlig tillgång på pastellfärgade Netflixserier värre? Kajsa Bergström Feiff saknar det rosaskimrande förflutna då man inte fick välja själv, utan baserade sin kulturkonsumtion på slump och tristess.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är populärt att i flitigt delade fb-artiklar och upprörda trådar på Twitter oroa sig för att ”grov porr” bara är ”ett klick bort” för de små barn som sitter ensamma framför sina paddor, mobiltelefoner och datorer. Ett som alla förstår relativt nytt problem. Vad min egen generation läste, såg eller hörde var helt baserat på hur uttråkade vi var för stunden och därför just då beredda att godta som underhållning. Nästan aldrig på vad vi själva aktivt valde.

Några av mitt tidiga livs bestående kulturella intryck har därför varit resultatet av slumpartade ickeurval. Som den piratkopierade vhs:en med "Om blickar kunde döda" som min bror under 90-talet lånade av en klasskompis, men som efter första titten fastnade i videospelaren i vårt föräldrahem i två månader. Två månader under vilka vi hann se high school-eleven Richard Grieco på skolresa misstas för CIA-agent och fly från en mordisk Linda Hunt i högform ett tvåsiffrigt antal gånger, eftersom den endast konkurrerade med Kanal 1, TV2 eller den eviga granskogen utanför fönstret.

Eller Judith Krantz roman "Mistrals dotter" som jag hittade kvarglömd på ett bord på färjan mellan Trelleborg och Travemünde 1991 och utan större samvetskval stal. Den blev inte bara en stor favorit, utan antagligen också en bidragande faktor till att jag ungefär tio år senare under en period arbetade svart som krokimodell, dock utan att uppnå min tvivelaktiga, hemliga önskan om att bli en stor konstnärs musa.

Fistfuckingfilmer från polska bussgarage hamnar ofta ganska långt ner på listan.

För visst är det trist om små barn lyckas klicka sig raka vägen från "Drakryttarna" på Netflix till grov porr på obskyra betalsajter, men först och främst kanske vi får enas om att dessa två ligger mer än ”ett klick” från varandra. Och kanske är inte det största problemet med evig tillgång till skärmar och uppkoppling innehåll man inte är beredd på, utan oändlig och oavbruten tillgång till endast det innehåll man redan känner till.

Det åttaåringar känner till och önskar sig är i min erfarenhet nämligen en aldrig sinande räcka lökigt animerade serier med pastellfärgade förhandsvisningsbilder på Netflix. Och vad trettonåringar vill ha är youtubers som tvingar varandra att äta smörgåsar med handkräm på. Fistfuckingfilmer från polska bussgarage hamnar ofta ganska långt ner på listan.

Men nu är det sommar, och du som är förälder står inför en årligt återkommande portal till det som en gång var, nämligen sommarloppisarna och deras kartonger.

Damma av dvd-spelaren på vinden. Polera upp de oanvända läslamporna över ungarnas sängar. Ta sedan med dina telningar på garageloppis i någon gudsförgäten del av landet och knuffa dem ”av misstag” över första bästa kartong med någons utsorterade filmbibliotek, eller rangliga hylla med uttjänta pocketromaner.

Med lite tur blir kanske 2019 sommaren då just ditt barn får upptäcka vilka känslor den amerikanske presidentens tal väcker i mästerverket "Independence day?" Eller storögt får försöka klura ut vad Jean M. Auel i "Grottbjörnens folk" menar med att den vackre Jondalaar är utrustad med ett organ ”som en mammutbete”. Det kanske inte är exakt vad du hade valt ut åt dem, men se det från den ljusa sidan: det kommer åtminstone att hålla dem borta från Pornhub.