London is drowning and I/
I Iive by the river
Så sjunger Joe Strummer i ”London Calling” som inleder albumet med samma namn och som förstås också släpptes som singel, då med den blytunga reggae-covern ”Armagideon Time” på den så kallade B-sidan. A lot of people won’t get no justice tonight. Så är det ju onekligen och tyvärr fortfarande.
I ”London Calling”-videon, som inte kostade många pund att spela in, får vi se Strummer, Mick Jones, Paul Simonon och Topper Headon – alltså bandmedlemmarna i ”The Clash” – ombord på en pråm utkastad någonstans på Themsen. Det ösregnar konstant.
Detta var 1979, mer eller mindre på dagen för 40 år sedan. Då var det fortsatt fattigdom och misär i de brittiska storstäderna. Punken höll på att ebba ut. Med Margaret Thatcher som ny premiärminister blåste det kraftiga högervindar över hela England. Både Falklandskriget och de stora gruvstrejkerna var på ingång inom en hyfsat snar framtid, men det visste ju ingen då.
LÄS MER:1968: Sex skivor som förändrade musikvärlden
I ”London Calling”-texten varnar Strummer för kärnkraftsolyckor (Harrisburg hade inträffat samma år som skivan släpptes). Han varnar också för förödande klimatförändringar, ungefär som Greta Thunberg gör i dag. På slutet mixtrar Mick Jones fram morsekoden för SOS på sin elgitarr. Nej, när London drabbas av översvämningar är det inte särskilt lyckat att bo nere vid floden, vilket Strummer gjorde då.
Men. Allt annat innehåll till trots är ”London Calling” i första hand en låt om, och ett bevis på, att punken inte alls är tvärdöd. För det fanns i alla fall ett band kvar (”Clash”) som vägrade lägga sig i den kommersiella mittfåran, som till exempel ”The Jam” snabbt gjorde, och som fortfarande höll fast vid punkens ideal. Det är inte busenkelt att sätta fingret på exakt vilka dessa ideal var, men det handlade under alla omständigheter om en stark solidaritet bland punkarna, en solidaritet som uppstår när man är avskydd från alla håll.
LÄS MER:Med musiken som terapi
Men. Rent musikaliskt gick det ju inte att stå kvar och stampa på samma gamla punkfläck med kortkorta låtar och max tre ackord år efter år. På albumet ”London Calling” söker sig ”The Clash” nya musikaliska vägar. Mot rockabilly, gammal hederlig rock and roll och framför allt mot reggae. Man slänger in ”Spanish Bombs” som är en hyllning till Federico Lorca och alla andra unga frihetskämpar som stupade i det spanska inbördeskriget. ”Lost in the supermarket” är en popballad, närapå, medan ”Clampdown”, om att vägra stödja de som förtrycker, är 100 procent punk.
”Clash” hade ständiga fajter mot sitt skivbolag CBS. ”London Calling” ska bli ett dubbelalbum, förklarade bandet. Jättebra tyckte CBS-cheferna som såg hur pengarna skulle strömma in. Sedan kom haken: Men albumet ska inte kosta mer än en vanlig LP-skiva. ”Clash” vann fajten, men förlorade en jädrans massa stålar.
LÄS MER:Dr Martens – en känga åt rockmusiken och fritänkarna
Jag vrider tillbaka klockan ett par varv.
De första brittiska punkbanden (”Damned”, ”Clash”, ”Sex Pistols”) dök upp redan 1976, men året som man förknippar med punken är 77. Då började musiken nå ut till en bredare publik. Osannolikt nog toppade ”Pistols” Englandslistan med ”God save The Queen”. En så här i efterhand ganska töntig provokation, men sångaren Johnny Rotten fick in textraden "There is no future in England´s dreaming". Kunde ha handlat om Brexit, men detta var för 42 år sedan.
Jag blev punkare tidigt 1978. Varför då? Här ett nytt Strummer-citat, den här gången från “Remote control”: "They think you’re useless, so you are punk!"
LÄS MER:Hon gjorde 2010-talets bästa utländska album
Som ung punkare, luspank och arbetslös, upptäckte jag i Göteborg punkfanzinet ”Funtime”, startat av fotografen/skribenten Lars Sundestrand 1978. Jag började skriva recensioner och artiklar. Exakt som jag har det i dag, med den lilla skillnaden att numera har jag höjt mina arvoden en smula.
Annars var det inte särskilt svårt att skaffa den rätta punk-looken. En tur till frisören, lite hårgelé, en gammal militärjacka och några badges. Det räckte mer än väl för att bokstavligen bli bespottad på gatan och kallad punkjävel.
Det har gjorts flera försök att analysera punken, att hitta en gemensam politisk agenda. Det går inte. Några var anarkister eller socialister. Andra, som bodde i flotta villakvarter, sympatiserade med borgarblocket, men den allra största punkgrupperingen var mer intresserad av att dricka öl än av politik. Det vi hade gemensamt var att ingen sympatiserade med högerextremister. På sätt och vis lite komiskt eftersom punkarna i Sverige snabbt fick rykte om sig att vara nazister.
LÄS MER:Det våras för jazzen i Göteborg
Jo. “The Clash” lirade i Scandinavium i maj 1980. Bandet gjorde ett kanon-gig. Mest nya låtar, men också en liten Best of-session för alla som ”was living in the past”. Punk från de första två albumen och några gamla singlar, alltså.
Efteråt fick jag, som ende journalist, en intervju backstage med Strummer. Han var på ett strålande gott humör, men ville bara snacka om reggae och kommande singeln ”Bankrobber”. Jamaica-stuk rätt av med en dub/toast-version signerad Mikey Dread som komplement.
Vilken låt som helst utom ”Bankrobber”, tyckte man på CBS där ingen förstod sig på reggae, men ”The Clash” gav sig inte den här gången heller.
"Vi fortsätter intervjun på mitt hotell" (som låg en bit utanför stan), tyckte Joe. Jag hängde med förstås, men i hotellrummet blev inte så mycket vettigt sagt. Ändå var detta något gigantiskt för en 19-årig punkare från förorten Tuve som öga mot öga IRL fick träffa sina största idoler.
LÄS MER:Rami Malek övertygar som Freddie Mercury
Och varför anses ”London Calling” vara en av de bästa skivor som gjorts? Det var liksom min uppgift att reda ut. Jo, albumet förnyade en musikstil som var på väg att kvävas och likna parodi. Alla låtarna håller toppklass. Så min slutanalys, efter drygt fyra decennier som musik-, litteratur- och filmkritiker får bli: Skivan är för jävla bra.
Ett sista ”Clash”-citat, den här gången från Mick Jones: Should I stay or shuld I go? Jag valde att gå vidare och lämna punken bakom mig. De flesta av vinylskivorna har jag sålt eller gett bort. Det enda spåret av mitt punkförflutna som man kan hitta hemma i lägenheten är ett inramat, inte särskilt stort fotografi på mig och Joe Strummer, anno 1980. Den bilden tänker jag behålla.
