Lojal arkitektur

ANNONS
|

För arkitektstudenter i slutet av 60-talet var Brittgården i Tibro ett självklart resmål. Samtidigt som miljonprogrammet rullade på fanns här ett byggt exempel på en "varmare, skyddande arkitektur" med fyravåningars frodiga loftgångshus med "gator i luften" kring ett myller av markbostäder i "tätt-lågt" byggande. Och dess egensinnige arkitekt fick nästan inga uppdrag i Sverige när det byggdes som mest. Klart att han blev vår hjälte, Ralph Erskine.

Det officiella erkännandet dröjde. Några stora uppdrag i Stockholm fick han inte förrän efter rekordåren, med Frescatiuniversitetet när han redan var i 60-årsåldern. I stället byggde han, inte bostadsområden utan alltid hela samhällen, runtom i folkhemmets Sverige: Tibro, Gyttorp, Sandviken, Svappavaara. Envist kallade han sig i postmodernismens 80-tal för "gammal funktionalist". För honom var funktionalismen en "lojal arkitektur", lojal inte mot beställarna utan mot hela det mänskliga i alla dess aspekter. Däri ingick också det festliga, extraordinära som när han med sitt stora sjömärke hjälpte Skanska att få igenom höghusprojektet vid Lilla Bommen. Men den bästa delen av det projektet är låghusdelens livliga hall, den utan vidare vackraste av 80-talets många gallerior.

ANNONS

Cirkeln slöts för Erskine med Aula Magna på Frescati, en träklädd amfiteater i en ekbacke. Den blev 1998 den naturliga omslagsbilden på en svensk 1900-talsarkitekturhistoria med en vinterbild tagen i den blå timmen, när ljuset inne möter ljuset ute i det nordiska landskap som engelsmannen Erskine hjälpte oss att se.

På bruten svenska, ännu efter två tredjedels sekel här, entusiasmerade han alla han mötte med sitt engagemang. "Han är ett stort värmeverk hela karln" sa en av hans kollegor. Men den för en arkitekt så viktiga förmågan att övertyga beställare bottnade hela tiden i en övertygelse om en större sak. Nu är vi en arkitekt fattigare som vågar tala om lojalitet på ett sådant sätt.

ANNONS