LÄS MER:Tindermännen blev 10-talets stora förlorare
Det är inte en slump att LO:s nya reklamfilm "Ta tillbaka jämlikheten" utspelar sig i det nu mytiska folkhemmets 1980-tal. Att gatan de befinner sig på bokstavligen rasar under den ursvenska idyllens fötter medan bilder på Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt flimrar förbi i skräckbetonat "Stranger things"-manér. Det är heller inte konstigt att nästan alla i reklamfilmen är vita. Eller att en blågul fana och ett socialdemokratiskt budskap om ”Sverige ska bygga starkt igen. Ut ur krisen.” fallit ner, följt av ett budskap från SAF, dåvarande Svenskt Näringsliv, om att ”Satsa på dig själv”.
Bildspråket bygger nämligen på en analys som börjat sprida sig snabbt och kraftfullt genom arbetarrörelsens grenar, både i de fackliga och i själva partiet. En analys som bygger på att Sverigedemokraternas framgångar beror på att Socialdemokraterna blivit för mjuka. Förstörts av flummiga värderingar som ”invandringsfrågan” – som satt rätten till asyl framför ”vanliga svenska arbetares vardag”. Med en ordentlig blinkning till denna grupps förlorade söner (för de är oftast just det) som lämnat S för SD ska utsatta personer som tjänar på ekonomisk omfördelning men ställer sig tveksamma till att de pengarna också gå till nyanlända hämtas hem till fållan. MP:s före detta språkrör Gustav Fridolin beskriver detta väl i sin uppmärksammade artikel med den talande rubriken "Vad är det för sossemonster jag varit med och skapat" på Arbetets kultursida (15/1).
För Gustav Fridolin är retoriken problematisk, helt enkelt för att den inte är snäll.
För Gustav Fridolin är retoriken problematisk, helt enkelt för att den inte är snäll. Hade man velat vara jävlig i största allmänhet så hade man redan varit sverigedemokrat”, som han, befriad från det politiska ansvarets bojor, bryskt uttrycker sig. Men snällhet är inte rätt ord. Det handlar om ärlighet. Arbetarrörelsen är nämligen, i sina försök att närma sig rasisternas retorik, inte sann vare sig kring sin egen historia eller sina egna värderingar.
När Payam Moula, chefredaktör för socialdemokratins intellektuella alibi, magasinet ”Tiden” skriver att ”Asylinvandringen till Sverige, inte EU som helhet, behöver minska och göras om” skorrar det falskt. Den populära S-profilen Aida Hadzialic som under julen i en intervju med DN sa att de danska socialdemokraternas invandringspolitik ”ha visat på ordning och reda i den här frågan” framstår inte som trovärdig. Inte ens Stefan Löfven, som på sitt Löfvenska vis försöker övertyga sig själv i realtid lyckas när han säger: ”Vi ska visa att antalet asylsökande blir färre – rejält många färre för att vi ska klara integrationen”.
Det klingar falskt för att det inte har något med det socialdemokratiska välfärdsbygget att göra. Vilket ursprung personer som bor i Sverige har hänger inte ihop med idén om ett sammanhållet samhälle som fördelar pengarna jämnt. Det vet väljarna – Sverige har trots allt varit under socialdemokratiskt styre längre än något annat land i världen. Partiet och facket må ha agerat protektionistiskt – för att försvara landets välfärd – men inte utifrån samma rasistiska värderingar som SD framgångsrikt erbjuder.
På samma sätt vet väljarna att det inte alls bara är borgarnas fel att välfärden i Sverige monterats ned de senaste 35 åren. 1980-talets privatiseringar och finansiella avregleringar leddes av den så kallade kanslihushögern inom Socialdemokraterna, med Kjell-Olof Feldt i spetsen. På samma sätt var 1990-talsnedskärningarnas sönderfallande skolböcker och vårdköer inte en borgerlig idé. Den var röd som en ros.
LÄS MER:Åkesson hotar det nuvarande medielandskapet
När S och LO trots det, i retorik och bildspråk, ändå försöker framstå som att de nog innerst inne inte gillar invandring, med gulblå fanor, systemkollaps i helvita nostalgiska miljöer och hårda ord, samtidigt som de står upp för en stark välfärd de själva aktivt nedmonterat under lång tid blir det förstås rätt blekt. För dem som övertygats av Sverigedemokraternas genuint invandringsfientliga politik blir de mest en burk tråkiga LIDL-tomater framför den äkta varan. På bekostnad av alla de väljare som faktiskt fortsatt är för en human flyktingpolitik.
För mig är det en gåta. Socialdemokraterna är ju och har alltid varit ett pragmatiskt parti som verkat för sociala reformer utifrån de förutsättningar som världen råkat erbjuda för stunden. Och – för att vara ärlig – just nu ser världen inte speciellt ljus ut.
Nu jobbar jag ju inte på LO:s reklambyrå "Svensson". Men hade jag gjort det hade jag nog haft en annan approach: Stefan Löfven, ensam i ett konferensrum med håret på ända, ansiktet i begravt i händerna. I bakgrunden en skärm, där klimatkatastrofer, enorma flyktingkriser, en oberäknelig världsekonomi och vässade populister flimrar förbi i blågråtyngt allvar. Statsministern lyfter blicken, tittar rakt in i kameran och utbrister, Löfvenskt:
”Det är inte kul att begränsa invandring eller spara in. Men vi måste för vad ska vi annars göra? Vi gör verkligen – jätteverkligen – vårt bästa”.
LÄS MER:Björn Werner: Att jobba med gig är inget val
