Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Svenska Hamnarbetarförbundet har försökt få till ett andrahandsavtal med Svenska hamnar i nästan ett halvt sekel. Bild: Roger Larsson

LO behöver kraften i hamnarbetarnas stöd

Så fick Hamnarbetarförbundet sitt avtal. Men vad händer härnäst? Ann Ighe, ekonomhistoriker på GU, tror att utvecklingen både kan stavas inskränkt strejkrätt och en ökad energikick för den fackliga rörelsen: "Svensk modell har fått nytt innehåll och laddning".

Så slöts ett avtal mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar – efter 40 år. De varslade lockouterna och strejkerna som rapporterats flitigt om i media den sista tiden var därmed avvärjda. Trots det är det rimligt att vänta sig att den här konflikten kommer att få efterverkningar, precis som gruvstrejken 1969 hade. Det finns många skillnader men också vissa likheter, då den ”vilda” strejken i Malmfälten också den förutom att vara en konflikt mellan arbetare och arbetsgivare hade en konfliktaxel som involverade LO.

Medbestämmandelagen (MBL), och Lagen om anställningsskydd (LAS), kom båda under 70-talet, delvis som svar på en radikalisering av fackföreningsrörelsen och fler strejker. MBL reglerade vissa delar av förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare i lag och LAS gav den anställde ökat skydd vid uppsägningar och avsked. Men, det förslag om inskränkningar i strejkrätten som regeringen snart kommer att lägga fram betyder att staten i dagsläget svarar med begränsningar, istället för de försiktiga vidare inkorporeringar av det fackliga intresset i företagsledning och personalpolitik som LAS och MBL innebar.

Strider av den här typen får ofta följder utanför den specifika bransch eller arbetsplats den gäller.

Argumenten för de föreslagna lagändringarna har varit att konflikten i hamnarna är kostsam. Ett annat att hamnkonflikten lite luddigt skulle visa att den svenska modellen inte fungerar ”som det är tänkt”. Christer Thörnqvist, en av landets ledande experter på strejker, har flera gånger uttalat stark skepsis mot att ta till lagstiftning för att komma till rätta med hamnkonflikten, liksom arbetsrättsjuristen Mats Glavå.

LÄS MER: Hamnstrejk avblåst – parterna sluter nytt avtal

Det är nästan märkligt att se att konflikten rört ett fackförbund som krävt att få teckna ett fullvärdigt kollektivavtal – med fredsplikt. Självklart handlar det också om LO:s strävande att fortsätta vara den samlade organisationen för arbetaryrken. Konflikten mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges Hamnar har alltså sina specifika förutsättningar, men också en mer allmän giltighet. Strider av den här typen får ofta följder utanför den specifika bransch eller arbetsplats den gäller.

Det saknas inte partsinlagor när det gäller lockouterna och strejkerna. Hamnarbetarförbundet kommunicerar via hemsidor och sociala medier, medverkar i seminarier och talar i megafoner. Arbetsgivarsidan mullrar på bra i sina kanaler, och på nyhetsplats i många medier. Men strejkerna som har pågått bör ses som i första hand defensiva, och lockouterna som i högsta grad offensiva. Mångdubbelt fler arbetstimmar har förlorats i lockouterna jämfört med strejkerna.

Den fackliga sidan har haft en hel del att förlora, men arbetsgivarsidan anser sig uppenbarligen ha haft mycket att vinna på att ta striden. Kanske är den stora vinsten den nya lagen? Lagförslaget riskerar nämligen att dels underlätta för arbetsgivare att ”avtalsshoppa” och att ge Arbetsdomstolen uppgiften att bedöma fackföreningars seriositet som parter efter något slags historiskt track record. Alltså: en förskjutning till arbetsgivarpartens fördel.

På en arbetsmarknad som präglas av prekarisering och nya svårigheter att mobilisera kollektivt är det en kraft som LO skulle behöva.

Men mot det måste ställas den PR–seger som facklig kamp nu dragit. För även om hamnarbetarförbundet är litet och strejken nämndes betydligt oftare än arbetsgivarsidans lockouter som destruktiv för samhället är det inte hela historien. Stödet för hamnarbetarna växte. Under veckan före överenskommelsen samlades en miljon kronor in till förbundets strejkkassa. LO-anslutna klubbar har skänkt 100 000-tals kronor. Enskilda människor swishade och lade ut uppmaningar till andra att göra likadant i sociala medier. Ekonomiskt stöd var nödvändigt för att fackföreningssidan skulle hålla ut.

LÄS MER: Dags att gräva ner stridsyxorna i hamnarna

Men stödet är också att betrakta som opinionsyttringar i sig, och dessa betyder att ett antal människor och andra organisationer mobiliseras i frågan. På en arbetsmarknad som präglas av prekarisering och nya svårigheter att mobilisera kollektivt är det en kraft som LO skulle behöva. En som består av både stridsvilja, solidaritet och folkbildning. Istället motverkar man den nu aktivt genom att stödja regeringens lagda förslag.

Striden om strejkrätten är alltså laddad med vidare betydelser än den om Hamnarbetarförbundet möjlighet att teckna ett avtal med fredsplikt. Den amerikanska vänstertidskriften Jacobin publicerade nyss en lång intervju med Erik Helgeson, göteborgsk företrädare för Hamnarbetarförbundet. Det är många som förundras över vad som händer i Sweden. Den akuta konflikten har nått en lösning, men både facklig organisering och frågan om vem som försvarar vilken svensk modell har fått nytt innehåll och laddning.

Ann Ighe (V) är ekonomhistoriker och redaktör på Ord&Bild.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.