Vi ska träffas vid Nordstan klockan 13.30. Fem minuter innan får jag ett sms om att Lawrence Lindberg, 35, har skoskav och blir lite sen eftersom att han varit ute och promenerat sedan klockan tio.
Några minuter senare så kommer Lawrence joggandes. Men även stundtals haltandes på grund av de nya skorna. Iklädd en tredelad kostym med en gyllene slips.
– Många tror att jag är mäklare, ekonom eller säljare av något slag. De tror att jag vill sälja något när jag kommer med min pitch, men det är bara en komplimang som följs av alldagligt tjat, säger Lawrence.
Det alldagliga tjatet har han blivit en expert på. På sin Instagram-sida @the_lawlesslawrence läggar han regelbundet upp höjdpunkter från sina interaktioner med göteborgarna, där han skämtar med ordningsvakter, delar ut guldmynt och sprider glädje. Idén fick han av en vän som nuförtiden hjälper till med att redigera och driva sidan.
– Jag har promenerat så här i snart sju år. Jag hoppas på en dominoeffekt, att de människor man möter tar med sig den goda energin som skapas och smittar av sig på andra.
Just dominoeffekten är något som han läst mycket om. Effekten som våra vardagliga handlingar och beslut har på omgivningen.
– Dominoeffekten fungerar åt båda hållen. Om du är negativ mot någon så kan den personen alstra den energin och bära den vidare. Vi blir matade med negativitet dagligen så något måste väga upp det. Då får man börja med sig själv.
Huvudskadan ändrade tillvaron
För tretton år sedan slog Lawrence i huvudet när han ramlade på ett fartyg som han arbetade på. Han klarade sig lindrigt undan, men enligt honom själv så fastställde både neurologer och psykologer att smällen tog hårt på frontalloben, närmare bestämt den del av hjärnan där impulskontrollen och beteendet finns.
– Jag har inte alltid varit så social och utåtriktad, men det var inte som att jag vaknade upp och blev ultrasocial. Efter olyckan är det något som jag har märkt ändrats successivt.
Han hälsar på en gammal kollega på somaliska, skämtar med några ordningsvakter och delar ut komplimanger till mötande och förbipasserande främlingar.
– Alla människor behöver bli sedda. Ibland kan det räcka att man ler och säger hej.
En mänsklig golden retriever som har svårt att hålla sig borta i pandemitider.
– Jag försöker hålla avstånd. Hälsar jag på någon som står tre meter bort så tror jag inte smittrisken är så hög. Det är extra viktigt att fortsätta sprida glädje i dessa tider, och det kostar ingenting.
Leendet som superkraft
Utanför Nordstans södra ingång vid Brunnsparken kommer ett par ut genom dörrarna, iklädda beigea rockar.
– Nämen, vad stiliga ni två ser ut!, säger Lawrence.
Blickarna han får tillbaka är allt annat än positiva. Men Lawrence verkar oberörd. Hans superkraft är inte att möta människor med ett leende, utan att fortsätta le när ingen gör det tillbaka.
– Jag absorberar inte den energin, och klandrar ingen om de är negativa eller sura. Det är inte säkert att de är det nästa gång som jag möter dem.
