Livsstil under belägring

ANNONS
|

Antalet vildhästar i den amerikanska delstaten Wyoming uppskattas till 4 500.

Många med mig har sett dem genom ett sagoskimmer, som fria andar dansande i civilisationens otämjda utmarker. I sommarkvällen, med solen surfande utför sin sluttande bana, låter vi jeepen klättra på klippiga sluttningar några mil sydost om den lilla staden Riverton, fyrhjulsslirande på allt mindre väglika stigar där busksnåren kryddar den friska halvökenluften.

Det bör finnas hästar här uppe. Det är ett sällsamt landskap, kargt och intagande, med spetsiga bergskammar och hisnande dalgångar som mynnar i rödskimrande slätter med dammigt, proteinrikt bete. Antiloper flyr så fort de får syn på oss, deras vita bakar lyser i det vikande ljuset.

ANNONS

När solen balanserar på horisontlinjen upptäcker vi äntligen en märr och ett föl på en höjd. Inför våra förtjusta ögon sätter ett tjugotal hästar sedan av i ett moln av salvia och mesquite.

Det är så här Västern ser ut i mytologin, i ikonografin. Den flytande rörelsen över vidderna, muskelkraften som exploderar med en kollektiv skälvning. Och det är till häst, om än tämjda sådana, som cowboypoesin har ridit in från lägerelden till de etablerade scener där en flertusenhövdad åhörarskara numera betalar dyrt för att få höra ranchfolkets naturlyrik och lovsånger till det hårda arbetets och det enkla livets komplikationer.

Själv drogs jag in i denna sällsamma cirkel när jag vid 1990-talets mitt damp ner i ett vintrigt Elko i Nevada, där publikfavoriten Buck Ramsey läste om stolta ryttare som red ut för att förbättra världen och Wallace McRae slog an en mer lågmäld ton: "You got to be dang careful/If you want to be thought smart/And keep sorta confidential/Little things that's in your heart."

På två decennier har den årliga Cowboy Poetry Gathering växt från inre kraftsamling kring ordet och fiolen till ett veckolångt arrangemang för tjugotusen besökare i hatt och boots, som dessutom ynglat av sig i mängder av lokala poesiträffar och en rörelse med lantliga röster som aldrig tidigare trott att någon skulle vilja lyssna på dem.

ANNONS

- Cowboys är ett folk utan land, säger Hal Cannon, en av Elkofestivalens initiativtagare.

Vad vi ser framför oss är en livsstil under belägring. Cowboypoesin ger utrymme för den historia som tidigare tolkades av alla andra, av filmproducenter och historiker. Det viktigaste som skett här är att vi har gett en hårt pressad yrkesgrupp stolthet, moralisk styrka och kanaler utåt.

Vi kör genom hästarnas poetiska landskap, med Wyomings vindar genom nedrullade bilrutor; det är väldigt långt mellan människorna, mil efter mil med kalk- och sandstenig vildmark och betydligt fler rovfåglar än golfbanor. Radion spelar Toby Keiths och Willie Nelsons lag-och-ordning-duett "Whisky for my man, beer for my horses". När vi träffar Echo Klaproth i Riverton låser hon inte bilen, det här är ju inte Bronx eller Detroit. Hon kör oss senare till Kent Stocktons ranch, med ett tjugotal långhorniga Texaskor utanför vardagsrummet och den stora hjorden högt uppe i Owl Creek Mountains.

Det drar ihop sig till grillfest med poesi; i kvällningen samlas gänget kring kolrandiga kycklingar och corona-öl och Peter Cameron, än så länge opublicerad kofösare, blickar ut över den förändrade tillvaro han ser från sin hästrygg:

- Nära oss säljs mark för åttatusen dollar per tunnland. Är det girighet?

ANNONS

Vad är det som händer? Det ironiska är att ju färre rancher som finns kvar desto fler wannabe-cowboys får vi hängande. Miljontals människor letar efter den paradisiska Västern.

Så läser han om något näraliggande, om hur hans fars ranch omringas av låtsasmänniskor. Det är konkret och bekymrat, som så ofta i ranchdiktningen. Är det inte burleska historier svämmar nostalgin gärna över, men det är en sentimentalitet utan förställning. En värld försvinner, och med den skarpa profiler och en livsstil som omgivningen älskar att idealisera - och som utövarna är beredda att hugga av sig armen för att leva kvar i.

- Pappa sa alltid att vi är folk av gräs och vatten, säger Echo Klaproth. Det är i den här världen min själ får näring.

Hon har gett ut flera diktsamlingar, både egna texter och urval av regionala skribenter hon uppskattar, och på cd:n "A nameless grace" låter hon naturens under, eller den Store anden, genomlysa raderna om kvinnornas ofta undangömda arbete i ranchkulturen.

För Kent Stockton, som flyttat hit från Kansas City, har poesin varit om inte en väg in i cowboyandet så i alla fall ett argument när han nu bestämt sig för att ge upp sitt dubbelliv och sälja sin andel i husläkarpraktiken i Riverton och bli kofösare på heltid. Stockton, i mustasch och klingande sporrar, är en av dem som utifrån gnagt sig in i Västerntillvaron, som fyllt både en lada och ett sovrum med sadlar, som njuter av att rida på sin favorithäst och som kör oss högt upp i longhornbergen för att vi ska få se hans kalvar och alla de vilda blommorna och dricka black cherry vanilla coke till de medhavda mackorna medan vi betraktar halva delstaten från ovan.

ANNONS

En av hans mest uppskattade dikter heter "Poor ol' Wyoming". Den skrev han när Time hade publicerat en artikel om hur fattigt och förfärligt det var här ute. Och Stockton skildrar förstås en annan sorts rikedom, eller livskvalitet, än den som skrapas ihop på kontor på östkusten: "Poor ol' Wyoming! Maybe they're right/We lack a lot of their graces/Guess we just haven't seen the light/Been kinda blinded by wide-open spaces."

Cowboypoesi bör nog höras, tänker jag, det är när de bästa uppläsarna manar fram ekot av Appalachernas bergsmusik och präriens omtumlande tystnad som känslosvallet drabbar lyssnaren. Cowboys nämner ofta sjömän som själsfränder: ensamma varelser på en ocean av gräs eller vatten. Gott om tid för reflektion skapar en melankolisk klangbotten. Men där finns också ett gott humör. När jag häromåret träffade genrens kanske mest lyskraftiga namn, Paul Zarzyski, uppväxt i ett gruvarbetarhem utan en enda bok på hyllan, jämförde han sin poesi med rodeoridning.

- Där gällde det att sitta kvar i åtta sekunder. Det kanske inte låter så mycket för den, som inte har suttit på en häst som tar sikte på månen, men jag griper mig an mina dikter som om varenda rad vore åtta sekunder på hästryggen.

ANNONS

Och vildhästarna? De kommer att förbli amerikanska ikoner, trots att de flesta av dem är avkommor efter tamdjur som släpptes lösa av uppgivna fattigbönder under depressionen. Hjorden som försvann i bergsdammet utanför Riverton har etsat sig fast i ögats minne: landskapet smekt med en frustning.

Fast cowboyen Mike Buchanan, som låter interner träna infångade vildhästar - eller om det nu är tvärtom - i det lokala fängelset, reducerar myten till en mindre poetisk nivå:

- Fångar och vildhästar har väldigt mycket gemensamt. De har ingen frihet. De har inget liv. Det handlar bara om överlevnad. I fängelset tvingas hästen och killen se varandra i ögonen och till sist måste den ena av dem ge med sig.

Cowboypoesi

ANNONS