Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Teitur Ardal

Little Jinder stökar sig fram längs sin egen väg

En elektroniskt byggd, intensivt upplyst brygga över till nästa del av Little Jinders inte helt spikraka framfart.

Skivrecension

Pop

Little Jinder

Hejdå

(Warner)

Precis som i alla andra branscher måste kvinnliga artister vara mer strukturerade, duktigare och bättre planerade än sina manliga motsvarigheter. Little Jinder är kanske inte svensk popmusiks enfant terrible, men hon är tveklöst besvärligare än många av sina kollegor.

Alla från Robyn till Rebecca & Fiona hyllas, med all rätt, för att de tagit kontroll över både musik och karriär. Men man glömmer ofta bort att berätta att de tar kommandot för att de faktiskt måste göra det. För att någonting ska bli gjort, för ingen ska kunna jävlas med dem. Och för att ingen applåderar en kvinnlig slacker – samtidigt som en slö snubbe med elgitarr aldrig ens behöver städa replokalen på väg ut i världen.

Nu tror jag knappast att man kan jävlas med Little Jinder och hon har tveklöst koll på sin musik. Men hon tillåter också sig själv att inte vara så himla.... duktig. Det är modigt eftersom framgång anses välförtjänt just om man som tjej varit väluppfostrad, redig och vet hur man uppför sig i möblerade salonger.

Fönstret till vardagsrummen öppnades i Så mycket bättre

Little Jinder skiter i det där och därmed skaver hon också i den offentliga arenans putsade ramar. Jag tycker om det. Det är en av hennes bästa egenskaper. Möjligen är det också det som hindrar henne från att bli folkkär. Fönstret till vardagsrummen öppnades i Så mycket bättre, men Little Jinder verkade inte speciellt intresserad av att spela det spelet.

Inte heller tycks hon särskilt peppad på att vara "trevlig" och "underhållande" när hon uppträder live. Kanske orkar hon inte dölja att hon mest är där för sin egen skull. Därför funkar hur som helst Little Jinder, för mig, betydligt bättre på platta.

Här når nyanserna, inte minst i de oefterhärmliga (Krunegård ligger närmast till hands om man ändå vill jämföra) texterna, fram. Och eftersom Little Jinder gör ganska hårt producerad musik blir även soundet mer begripligt när man lyssnar i lurar än på ett band som försöker bemästra en festivalscen.

I framtiden ska låtarna handla om något annat.

Nya albumet ska, titeln till trots, inte tolkas som ett avsked. Det är bara det att Little Jinder är less på att sjunga om krånglig kärlek. I framtiden ska låtarna handla om något annat. Vi får väl se hur det blir med den saken, men tills dess finns här ett antal bra grejer att lyssna på.

Som den kromade balladen Goldwing där Johanna och Klara Söderberg gästar. Som den oerhört eleganta och ännu sorgliga Pinocchio och inte minst den hårt skruvade Ingenting e viktigt där liksom två sidor hos Little Jinder sjunger duett med varandra. Avslutande Legalize living blir på flera sätt en elektroniskt byggd, intensivt upplyst brygga över till nästa del av Little Jinders inte helt spikraka framfart.

Bild: Photographer: TEITUR ARDAL

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.