Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Malin Lindroth både skrattar och ryser när hon tänker tillbaka på sina poesiuppläsningar från förr. Hon minns bland annat Slagverksackompanjemang och utgivning av poesi på CD-rom skiva. 

Litteraturstaden saknar experimentlusta

I dag kan göteborgarna ta del av uppläst litteratur på många scener. Malin Lindroth jämför med hur de såg ut på 80- och det tidiga 90-talet och saknar experimentlustan som fanns på den tiden.

När jag började skriva på allvar i mitten av 80-talet, fanns i stort sett ingenting av det som idag förknippas med litteraturstaden Göteborg. Jo, den nyinvigda bokfesten på Svenska Mässan var för all del i ropet och verkade modern. Men utöver det syntes inte mycket till av det litteraturliv som finns idag.

Vad är litteraturstaden Göteborg utan högskoleutbildning för författare, utan Litteraturhus, utan Textival? En annan stad, helt klart. Men också, på sitt sätt en blomstrande stad. Vad jag framför allt minns från 80- och det tidiga 90-talet är den starka spoken word-kulturen. Från Vasastadens källare, uppe på Gillestugans övervåning, in i klubbarnas mörker fanns dåtidens uppläsningsscener för litteratur.  

Göteborgs poesifestival var en stor sak redan då. Men oftast läste jag i mindre sammanhang, inklämd i ett hörn på Restaurang Minus, på Galleri Maneten eller i ett vardagsrum på Erik Dahlbergsgatan. Som tjugoåring var jag lite imponerad av de som på ett helt naturligt vis kunde dricka rödvin under pågående läsning, men fick själv aldrig riktigt till det där skönt, avslappnade lunkandet över scenen med glas i näven. Däremot var jag inte den som backade när det gällde slagverksackompanjemang eller utgivning av poesi på – håll i er nu! – CD-rom skiva. 

En sommar lästes det till och med på Taubescenen på Liseberg! Två författare per dag hade anlitats för att läsa för bänkarna, som mig veterligt gapade snudd på tomma hela sommaren. Jag minns fortfarande mannen i Lisbergsregncapen, som ensam satt och lyssnade som ett utropstecken där i bänkhavet. 

Våra blickar som möttes i regnet. 

Idag kan man skratta och rysa åt en del man gjorde då. Jo. En hel del var ganska knasigt. Samtidigt fanns något i tiden, en experimentlusta, som jag tänker tillbaka på med viss saknad. 

I dag kan göteborgarna ta del av uppläst litteratur på många  scener – från Stadsbiblioteket till Göteborgs Litteraturhus till flaggskeppet Forum för prosa och poesi på Musikens hus.   
Med sitt gedigna månadsprogram, och mer än 300 framträdanden att se tillbaka på sedan starten 2003, gör Forum skäl för namnet Sveriges ledade scen för uppläst litteratur.

Samtidigt visar uttrycket ”Sveriges ledande” på hur mycket vatten som har flutit under broarna sedan smalmatsrestaurangen Minus hörde till stadens litterära hotspots. 
Allt handlar om tiden förstås. I takt med att bokmarknaden blivit mer kommersiell talas det mer om marknadsföring och presentation än om spoken word, som en egen konstform.

Författarrollen har förändrats. Allt är överlag mer professionellt. Större, mer välorganiserat. Att läsa ur egna verk, inför publik, är en självklar del av författaryrket på ett helt annat sätt än det var 1985.    

Utvecklingen är på gott och ont. Jag blir ofta imponerad över hur bra många läser och glömmer i inte hur Yahya Hassan, den dansk-palestinske kontroversiella poeten, omgiven av livvakter, höll göteborgarna på tårna på Götaplatsen på Kulturkalaset 2014. Ej heller den finstämda koncentration som rådde i rummet när det lästes kollektivdikt till stöd för den dödsdömde Ashraf Fayadh på Göteborgs Litteraturhus i januari 2016. För att bara ta två exempel på minnesvärda uppläsningar från senare tid.

Och ändå. När jag korsar Masthuggstorget och slänger en blick bortåt lokalen där Yvonne drev sin legendariska restaurang på 90-talet kan jag känna en fläkt av något bitterljuvt som inte bara är nostalgi. Nej, jag önskar inte Restaurang Minus tillbaka. Den tiden är förbi. Men jag tänker att den rörlighet, som präglade 80- och det tidiga 90-talet är behövlig om uppläsningskonsten inte ska stelna i sin egen professionalism.  

En god författaruppläsning är en god författaruppläsning och kommer alltid att ha en plats i en levande litteraturstad. Men därutöver kan jag fantisera om nya former för interaktion mellan läsare och författare. Ser man till scenkonstområdet görs idag mycket, som handlar om att skapa och utforska nya former för publikmötet utanför gängse teatrala former. Där tror jag litteraturen har en del att lära.

Tänk, en scen eller rentutav ett helt hus, som gör vad som just nu görs på till exempel Folkteatern i Gävleborg, i det som kallas Åskådarskolan: ett laboratorium, en metod och en arena för kulturkritiska samtal där läsaren/publiken ses som medskapare i verket. 

Den platsen finns ännu inte i Göteborg.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.